Bara ett par kvarter från Shaftesburyfontänen på Picadilly Circus stiger jag in i en intressant byggnad med brutna tak, dekorativa skorstenar, och lejon av ärgad koppar som vaktar från takhörnen. Palatsets tak, vindskupor och översta våningar ger ett omisskännligt intryck av franskt privatslott. En association som accentueras på insidan, där möbler, spegelväggar och förgylld stuckatur andas Ludvig XVI.
Det är The Ritz London som jag just har stigit in i, ett av världens mest ansedda och exklusiva hotell. Kronprins Charles av huset Windsor har låtit förstå att Ritz är det enda hotellet på kunglig nivå i London. Men redan dennes tidige föregångare kronprins Edvard, senare kung Edvard VIII, tog The Ritz till sitt hjärta på 1910-talet.
Men varför ett franskt château à la sent 1700-tal mitt i centralaste London? Hotellmagnaten César Ritz hade tidigare anlitat den franske arkitekten Charles Mewès för att bygga Ritz i Paris. När Mewès och engelske partnern Arthur Davis fick uppdraget att rita en motsvarighet i London, tog de med sig kung Ludvigs då sekelgamla, högaristokratiska stil till Londonhotellets interiör.
De olika våningsplanen försågs med olika stilar, men hela det pampiga gatuplanet prålar av ludvigsk ornamentering. Jag slås av det ovanliga beslutet att bygga en rak passage tvärs genom byggnaden i hela dess längdriktning, från foajén till den pompösa restaurangen i andra änden. Åt sidorna från denna genomgång buktar sig nischer med antika sittgrupper och Palm Court, den vackra sal där hotellets världsberömda High Tea serveras från klockan elva. I en senare del av byggnaden, ritad av William Kent, finns ett mötesrum med mörkröda tapeter och hotellets fräckaste innertak av kassettyp, inspirerat av italiensk renässans och kallas The Great Room.
Klockan elva träder också slipstvånget i kraft. Med en aristokrats envishet ger man sig på gäster som inte ser tillräckligt propra ut. Slips är ett måste, det räcker inte med bara kavaj eller kostym, utom vid frukosten. Blåjeans är likaså förbjudna, annars blir man tillrättavisad. Okej, Ritz är en oerhörd berömdhet, hyllad av kungar. Då är slipstvånget inte omöjligt att acceptera, även om det känns något otidsenligt. Vem av de stora har inte bott här? Alla har de varit gäster på The Ritz, från kung Alfons av Spanien och drottning Amélie av Portugal i hotellets ungdom, till moderna stjärnor och presidenter som Bill Clinton och François Mitterand. Däremellan har celebriteter som Aga Khan III, Winston Churchill, Paul Getty, Charlie Chaplin, Noël Coward och Mahatma Gandhi checkat in här.
Kändisar passerar revy
Många roande anekdoter finns berättade, som alltid när stora namn från nöjenas, kungligheternas och politikernas världar huserat på ett lyxhotell genom decennier. De blir en del av hotellets historia och berömmelse.
Charlie Chaplin hyrde in fyrtio poliser 1921 för att eskortera honom in i hotellet genom horderna av fans. Den vackra, vilda teaterlegenden Tallulah Bankhead drack champagne ur sin högklackade sko vid en presskonferens på 50-talet. Bill Clinton bor ofta högst uppe i sviten med bästa utsikten och hans livvakter lär vara de enda som kommer i jeans till frukosten. Fast även de får nog ett pekfinger om de visar så dålig smak efter Ritzy’s magiska elfte klockslag.
Åren efter invigningen av The Ritz 1906, hade den mer än 65-årige kung Edvard VII gärna middagar med sin älskarinna Mrs Keppel i hotellets mest berömda chambre séparée. Den hette redan då Marie Antoinette Suite efter gemålen till Ludvig XVI, som övervakar skeendena i salen från en stor oljemålning. 35 år senare möttes Churchill, Eisenhower och de Gaulle i samma rum för att prata strategier i syfte att krossa Hitler. Nittio år efter Edvards ystra lekar i sitt livs slutskede valde Prins Charles och hans omskrivna älskarinna Camilla att eklatera sin förlovning här. Om väggar kunde tala.
Världens vackraste restaurang
Om inte superaristokraterna bott här, har de åtminstone ätit i fashionabla The Ritz Restaurant. Många har spontant utnämnt den till världens vackraste restaurang, vilket jag förstår. Under lördagens fyrarätters middag omges jag av spröjsade spegelväggar, marmorkolonner med förgyllda kapitäler, sobra tak- och väggmålningar, takkronor, girlander och väggkandelabrar i brons och en förgylld staty av fader Themsen sittande med sin treudd som en keltisk Neptun på ett bord av utsökt brèche d’Alep-marmor.
Servicen är oslagbar. Det kan inte vara helt lätt att laga mat som matchar miljön den ska serveras i. Men kökschefen John Williams lyckas bra med den utmaningen.
Rivoli Bar har paneler av kamfer- och citronträ med etsade glasinfattningar som för tankarna till Venice Simplon Orient Express. Palm Court är hotellets vinterträdgård och ett av Englands mest omtalade ställen för Afternoon Tea. Rummen är formidabla i storlek, bekvämlighet och inredning, här finns intet mer att önska, men smakar det så kostar det. The Ritz London är givetvis ingenting för budgetresenärer. Men värt att prova en gång i livet.
The Ritz, 150 Piccadilly, www.theritzlondon.com