Bora Bora - den ultimata drömmen om paradiset

När vi flyger in runt Bora Bora för att landa upplever jag en magisk illusion. Stundtals är det annars turkosblå vattnet så klart och genomskinligt och den vita sandbotten så vit att det ser ut som om båtarna i lagunen flyger strax under mig. Detta bländverk förstärks av att Stilla havet som med meterhöga vitskummande vågor slår in mot lagunens skyddande korallrev i övrigt är mörkaste blått blandat med smaragdfärgade stråk. Tillsammans med den lilla landmassans prunkade växtlighet som går från ljust gräsgrönt mot jade får jag ett förtrollande vackert färgskådespel.
Vi är på väg mot en av de små låglänta korallöar som ingår i lagunens värn och kallas för Motu´s. Just här på lilla Motu Mute tyckte amerikanarna att den bästa platsen var att anlägga en flygplats som skydd för den bränsledepå de ansåg sig behöva i Franska Polynesien under andra världskriget. Under denna ”vänliga invasion” av 5 000 soldater bidrog de till att det inte bara var sjöflygplan och fartyg som kunde nå ön utan de byggde även den väg som går runt huvudön. Båda viktiga för öns uppgång som turistdestination efter kriget även om vägen mest används för transport av varor och lokalbefolkning. Nöjestripperna och personförflyttningen sker i högsta grad per båt. De bättre hotellen hämtar upp sina gäster med egen båt från flygplatsens brygga, medan bofasta och övriga tar plats i den större färjan. Oavsett hur ni färdas får ni nu en första närmare syn av denna magiska ö. Täckt av frodig grönska strävar hon upp från de vita stränderna mot toppen av den gamla vulkanen som ståtar med två basaltklippor av vulkaniskt ursprung i mitten, Mt Otemanu och Mt Pahia, båda med dryga 700 meters imponerande höjd.
På tahitiska betyder Bora Bora ”den förstfödda” och namnet har sitt ursprung i ”Mai te pora” vilket betyder ”skapad av gudar”. När vi passerar de ständigt molnbeslöjade klipporna på nära håll blir det lätt att förstå polynesiernas urgamla tro om att det är förfädernas själar vi ser.

Popa’a
Första dagen försöker jag hålla mig undan den brännande solen och undvika att ge min vita europeiska hud den kräftröda färgton som öinvånarna kallar ” Popa’a” och betyder grillad. Jag njuter av polynesiernas öppna ärliga välkomnande och alla de exotiska blommor som smyckar allt som smyckas kan med blommor. Det är blommor i vaser vid sängen, på soffbordet och lösa blommor på handfatet vid tvålen, i badkaret och i alla människors hår. En del har konstfullt bundna kransar där andra nöjer sig med en blomma bakom örat. En blomma bakom höger öra betyder gift och otillgänglig, en framvänd blomma bakom vänster innebär singel och en bakvänd i vänster öra betyder helt enkelt öppen för förslag.
Jag paddlar ut med en kajak i solnedgången och tänker att den gode kaptenen James Cook visste vad han sa när han utropade Bora Bora till Söderhavets pärla. Jag somnar belåten över att äntligen vara här.

Lugnet, livet och glädje
Först tredje dagen är jag i fas med mig själv och tiden. Jag förlikas med tanken på att Bora Bora inte är en destination man åker till för att festa och ha kul med vänner utan att det här är en plats för par och kontemplation. Framför allt lär jag mig att respektera öbornas syn på tid. Tidiga kvällar och tidiga mornar och gott om tid att njuta däremellan. Samtidigt lär jag mig att uppskatta vad de ser som viktigt här i livet. Till det allra viktigaste hör en fisketur efter middagen i lagunen tillsammans med människor man älskar. Långa pratsamma kvällar hör till en annan. För att orka med det är det bäst att inte ödsla för mycket kraft under dagens hetaste timmar. Det är en mycket klok livsåskådning. Jag får också kunskap om varför det finns så många transvestiter på de polynesiska öarna. Förr om åren har föräldrarna alltid uppfostrat det sist komna barnet som en kvinna för att hon eller han skulle ta hand om föräldrarna när de blev äldre. Hon eller han kläddes som en kvinna och uppfattades av de andra som en kvinna. Det finns inget skamligt över detta genusbyte utan det är något helt naturligt och en del av den traditionella kulturen.
En utspridd subkultur håller fast vid dessa traditioner och därför ser man ofta unga ”Rae-rae” sexigt klädda och sminkade servera på restauranger och hotell.

Vattnet, livet och naturen
Med lugnet inser jag också hur stort det är att paddla ut till lagunens kant mot det stora öppna havet och höra de meterhöga vågorna slå in över korallrevet med ett rasslande ljud där de ovillkorligt slås sönder till små vindsnabba krusningar som sköljer över min kajak.
Tillbaka på hotellet är det bara att ta snorkel och simfötter och direkt upptäcka det makalösa undervattensliv som börjar direkt vid strandkanten och fortsätter utan slut genom hela lagunen. Kajaker, kanoter, segelbåtar, cyklop, simfötter, snorkel, cykel, gym och saker att leka med på stranden tillhandahålls av de flesta hotell utan kostnad.
En cykeltur runt ön tar ungefär fyra timmar och då hinner man med att shoppa i huvudorten Vaitape´s tiotal butiker. Där lär jag mig att ett sexpack ägg kostar närmare 80 kronor och en liter vatten 20 kronor. Det i vetskap tillsammans med att den gamla vulkanöns jord är i det närmaste oduglig för jordbruk, så erkänner jag för mig själv att restaurangernas och hotellens påslag inte är större än normalt. De höga priserna förklaras istället med att allt måste transporteras långa avstånd för att komma hit och att Franska Polynesiens invånare har i det närmaste europeiska löner.

Utanför korallrevet
Frukost, lunch, middag, dricka, båtturer på lagunen, dykutrustning, guider, vattenskidor, jetski och motoriserade ting hör till saker som kostar extra. Låt inte det hindra er från att ta en tur utanför revet med en bra dykguide. En annan sak som också kostar pengar och som är väl värd att göra är att ta en båttaxi och utforska lagunen och stränderna som finns på olika Motu´s. Överallt är stränderna fantastiska med palmer som vilar på marken ned mot vattnet men de allra renaste och bästa sköts av hotellen och där tillåts endast gäster att använda dem. Den bästa allmänna stranden ligger på huvudön i syd och heter Matira. Vi åker ut på en tur till denna med vår kapten, en artonårig pojke utan större kunskap i engelska språket men med ett bländande leende och en strålande sångröst. För det mesta satt han med hörlurarna på och sjöng men emellanåt stannade han till pekade ner i vattnet och visade på korallformationer under vattnet, kanonbunkrar från andra världskriget i bergen och speciella båtar och människor som vi passerade. Med teckenspråk, enstaka engelska ord lärde jag mig mycket. Det mest förtrollade ögonblicket kom när vi slagit oss ned för att äta en dyr (naturligtvis) lunch på hotell. Vår kapten kommer springande och pekade på brödkorgen och skakande på huvudet. Han förde händerna mot munnen och klappade sig på magen och pekade mot bryggan. Jag avbeställde min lunch och följde honom ned till båten. Där satte han full fart mot en liten Motu som bara hade några små hus men en sagolik vit vacker strand. Han ankrade en bit utanför den långgrunda stranden och vi tog oss vadande fram den sista biten.
Där stod hans kusin och grillade fisk på palmblad och rörde ihop en ”Fafaru” en rätt bestående av rå fisk, morrötter och kryddor. Till fisken serverades melon och rotfrukter och hans kusin bad om ursäkt för att vi behövde betala självkostnadspris för juice eller öl. Maten var naturligtvis gratis och sagolikt god, men det bästa var sällskapet och förmånen att se vår kaptens mor sitta på verandan och titta på franska teveserier medan de unga männen tog hand om matlagning och disk.
Återstoden av dagen var lättsam och när vår kapten slutligen styrde hem mot hotellet och tog fram en ukulele och sjöng polynesiska ballader övergick båtturen till ren magi. Det var som att skiljas från en nära och älskad vän när vi tog farväl av varandra.

Resten av dagarna levde jag i paradiset. Och när jag efter min vistelse lämnade ön gjorde jag det med visshet om att James Michener inte var helt galen när han bestämt utnämnde Bora Bora till ”the most beutiful island on earth”.