Ön är bara sju kilometer lång och 600 meter på sitt bredaste ställe, vilket gör att du kan promenera tvärs över ön bland sand och hibiskus på tio minuter. Sedan piraternas era gått i graven är den huvudsakliga sysselsättningen på ön idag hummerfiske och även turismen på senare tid.
Det är måndag morgon och en typisk dag på ön. Fåglarna sveper in från havet och cirkulerar över stränder och kokospalmer. Nedför huvudgatan, som kantas av butikernas färgglada skyltar, flanerar invånaren Jimmy Brown. Dreadlocksen räcker honom nedanför midjan och i famnen bär han en gammal trälåda fullastad med grönsaker och hummerstjärtar. Han svänger höger in på den väderbitna bryggan som sträcker sig lång ut i det blå vattnet med siktet inställt på sin båt ”Faith”. På bryggan möter han en skara förväntansfulla besökare och hälsar med ett leende.
- Det kommer att vara ett himmelrike ute på revet idag!
Man kan tydligt läsa förväntan i våra ansikten. Vi ska ut och sola och bada på ett korallrev vars storlek bara kan överglänsas av Australiens Stora Barriärrev. ”Faith” skär genom vågorna och från båtens slitna reling dinglar vi med fötterna i det turkosa vattnet. Om jag skulle måla en tavla på temat ”En man i sitt rätta element”, hade jag målat Jimmy Brow vid rodret; med saltstänk i dreadlocksen och ett stort flin i ansiktet.
- Jag har seglat nästan hela mitt liv, svarar han när jag frågar hur länge han har levt det här livet.
De flesta dagarna i veckan är han ute på sjön med olika grupper av besökare. Han behöver knappast lägga ner några pengar på reklam för sina dagsturer. Det tar inte lång tid från att man har stigit i land på ön förrän man har hört ryktet om att hans segelturer är det bästa sättet att uppleva korallrevet.
Vår första anhalt på revet har det illavarslande namnet ”Shark Ray Alley”, men Jimmy försäkrar att hajarna är harmlösa, små, nervösa djur. När han kastar i ankaret börjar plösligt ett antal mörka skuggor nere i djupet att röra på sig.
Jimmy greppar en näve fiskmat och kastar sig i vattnet. Sällskapets tuffing, Randy från Salt Lake City, är inte sen att hoppa efter. Han skyndar sig att få på sig sitt cyklop och sticker ner huvudet under ytan, för att lika snabbt slita upp huvudet ur vattnet med ett uttryck av rädsla och förskräckelse i ansiktet. Detta gör att vi andra tvekar något inför att följa hans exempel, men sakta med säkert har vi alla vågat oss ner i vattnet. Det är inte särskilt djupt och några av oss föredrar att hålla sig på de grundare partierna. Det finns så mycket fisk och djurliv under ytan att man kan känna rockor svepa mellan benen på jakt efter en måltid. Plötsligt får alla samtidigt syn på den signifikanta siluetten av en hajfena. Samtliga snorklar i vattnet börjar svaja och hjärtats slag ökar i takt med att hajen kommer närmare och närmare. Hur spännande det än är kan jag inte låta bli att fundera på huruvida det verkligen är en bra idé att ta med en grupp turister till ett område dit hajarna kommer för att leta middag.
När dagen lidit mot sitt slut och ”Faith” har lagt till vid piren är alla överens om att det har varit en magisk dag. Med siktet inställt på en drink i solnedgången på lokala haket Lazy Lizard kliver vi land – trötta, rödbrända och nöjda.
Klockan 08.45 nästa dag anländer den första båten med nya besökare. Turisterna är lätta att känna igen på sin avsaknad av solbränna och för att de marscherar nedför bryggan i högt tempo. Båttaxiföraren Harry betraktar fenomenet och skakar på huvudet.
- Det snabbaste man någonsin ser på den här ön brukar vara en unge på en cykel, säger han och skrattar.
Criss-Cross, en rastafari vars jobb går ut på att transportera gästernas väskor till och från hotellet, sladdar mjukt in med sin trehjuliga cykeltaxi vid bryggan. Det tar inte lång tid innan han blir anlitad av två brittiska killar som ska ta in på det billigaste stället i stan.
- Barbaras är absolut stället man vill bo på, försäkrar han dem, det kostar 5 dollar för en hängmatta.
Det finns en bred spännvidd på boendestandarden på ön – alltifrån en hängmatta till fyrstjärnigt hotell.
Förr var hummerfiske invånarnas största inkomstkälla, idag är det turismen. Därmed inte sagt att kommersen och tempot har blivit särskilt livlig bara för att ön har fått besökare. Nej, här håller man hårt på den lokala mentaliteten att ta det lugnt och hålla saker och ting småskaligt. Det finns ungefär 20 pensionat på ön och en handfull restauranger som serverar belizisk mat och ett stort utbud fisk och skaldjur. Hummer köper du för en spottstyver och tillagas på lika många olika sätt som det finns dagar i veckan.
Jag ansluter mig till en grupp gäster som ska ut på havet med öns kändis, Chocolate, som är öns största miljöaktivist. I 29 års tid har han guidat turister på dagsturer bland korallreven och bukterna. Dagens höjdpunkt med Chocolate är när han visar oss ”manatees”, även kallade sjökossor, i deras naturliga miljö.
- Jag har dedikerat mitt liv åt att skydda dem, säger han, vi hade arton manatees på den här platsen förut, men de senaste sex månaderna har vi förlorat sex stycken. De har blivit överkörda av de snabba motorbåtarna som kör mellan Caye Caulker och Belize City. Det är väldigt viktigt att turisterna hjälper till och insisterar på att den guide eller båttaxi de åker med kör försiktigt.
Chocolate hoppas att han ska lyckas övertyga myndigheterna om att utvidga de marina naturreservaten så att det blir strängare regler för båttrafiken och hastighetsbegränsningarna.
Strax innan vi når fram till det område där Choclates sjökossor har sin lekplats stänger han av motorn och glider långsamt in över bland sjögräset. Han använder en stör till att manövrera båten i rätt position. Det tar inte lång tid innan en sjökossa och hennes kalv dyker upp, hämtar lite luft och dyker sedan ner under ytan igen. Alla ombord är överlyckliga.
En dagstur med snorkling eller dykning är ungefär så aktivt som det blir på Caye Caulker. Att säga att ön är lugn är en underdrift. Avkoppling är inte ett val – det är obligatoriskt. På huvudgatan finns skylten ”GÅ LÅNGSAMT!” och det säger egentligen allt om öns mentalitet.
De nästkommande dagarna gör jag mitt yttersta för att bara ta långsamma promenader på stränderna och leva i slow motion. Det är häpnadsväckande hur många små upplevelser man ramlar över när man inte har bråttom.
Batikmönstrade t-tröjor fladdrar från klädstrecket mellan två palmer utanför ”Mystic Moments”. Butikens ägare Jaco, även kallad ”hattmannen” av besökarna på grund av hans vana att ständigt bära överdådiga huvudbonader, gungar långsamt i sin hängmatta utanför butiken. När jag närmar mig lyfter han en kuten näve som han dunkar in i min tillika knutna hand. Det är öns lokala hälsningsceremoni som utförs vänner emellan mest hela tiden.
- Man, jag fick några riktigt stora fiskar idag! Vi tänker ha en barbeque ikväll och äta upp alltihop. Du måste svänga förbi senare, jag ska laga ett skrovmål.
Jaco är ett perfekt exempel på invånarnas gästvänlighet.
När skymningen börjar göra sig påmind min sista dag på ön är det dags för den obligatoriska drinken i solnedgången på Lazy Lizard. Därefter bär det av till ”Little Kitchen” där Sharon serverar den bästa kycklingburriton på ön. Något senare på reggaebaren ”I & I” klättrar jag upp på min favoritplats uppe på taket där Happy, en av öns bästa musiker, sitter under den karibiska stjärnhimlen och trummar fram hypnotiska rytmer på sin bongotrumma.
Caye Caulker är det perfekta stället för att fullkomligt slappna av och återhämta sig. Det är ett ställe där du lämnar skorna i garderoben och promenerar barfota på den sandiga huvudgatan. Det är ett ställe där du går långsamt eller tittar på fåglarna från hängmattan. Ett ställe att ta det lugnt under en palm eller umgås med någon av öns karaktärer som Jimmy, Harry och Criss-Cross.