Det är vår första dag på Aruba. Allt ter sig magnifikt och fulländat i soltöcknet. Stranden, värmen, vattnet, vågorna, de vaggande palmbladen. Vi sträcker lättjefullt ut oss i varsin solstol och lyckas nästan känna att allt detta är på riktigt. Då spatserar en flock chockrosa flamingos förbi solstolarnas fotändar och däckar vår redan uppmjukade verklighetsuppfattning.
Den drömlika känslan hänger kvar när vi några timmar senare vandrar längs Arubas västkust. Vidder av turkosblått hav skimrar stilla. Under fötterna frasar den vita korallsanden för varje steg. Det är så här stränder brukar se ut när reklamfilmen är påkostad. Knappt ett sandkorn ligger fel.
Vi kommer snart upp till Eagle Beach och angränsande Palm Beach, en sträcka som kallas The Hotel Strip. Här tävlar rader av slanka hotell i chic stilmedvetenhet. Deras eleganta strandbarer lockar med färgskiktade drinkar och sköna loungesoffor. Svåra att motstå efter ett par kilometers vandring i sanden.
- Varsågoda. Era Strawberry Daiquiris , säger en bartender såsmåningom i precis samma tonfall som om han var med i reklamfilmen.
Drinken träffar ögonblicket mitt i prick och passar den solvarma reggaelåten som glider fram ur högtalarna. Att Aruba fortfarande inte känns riktigt på riktigt kan ju faktiskt kvitta.
Aruba är en tre mil lång och självstyrande nation i södra Karibien med holländsk överhöghet. Ön har byggt upp en tydlig profil som en exklusiv och välmående karibisk destination lite vid sidan om alla andra. Ett Västindien i Armanishorts om man så vill.
Amerikanarna har åkt hit länge. Inte så konstigt, eftersom Aruba på flera sätt påminner om en bit av Florida som glidit iväg och lagt sig tillrätta utanför Venezuelas kust. Service och standard, liksom utbudet av aktiviteter, restauranger och nattliv känns influerat av Miami. Här finns också samma kosmopolitiska mix av människor på stränderna och i barerna, där många europeer, främst holländare, säsongsarbetar.
Från den fashionabla hotellkusten tar vi en taxi ner till Oranjestad, Arubas idylliska och lågväxta huvudstad. De färgglada husen i centrum liknar ett slags Legoland i naturlig storlek med sina imitationer av traditionella holländska köpmannahus. Kring den stora marinan, proppfull med yatcher i olika storlekar, hopar sig några shoppinggallerior. I mitten ligger Royal Plaza Mall, en korsning mellan ett holländskt kolonialpalats och en rosa gräddtårta. Strax intill prålar en handfull av Arubas omtalade och glittriga dygnetruntöppna casinon, flest i hela Västindien.
Prydliga Oranjestad ger ett tryggt och vänligt intryck. De som vill ha sitt Karibien genuint fattigt och lite farligt bör nog välja en annan ö. På Aruba kör många i lokalbefolkningen runt i samma slags stadsjeepar som turisterna. Arubas motto ”One Happy Island” anspelar visserligen på öns stämning, men utan tvekan också på levnadsstandarden, som tillhör Västindiens högsta. Full sysselsättning råder och kriminaliteten är minimal.
- Polisen är Arubas mest arbetslösa människor. Deras tyngsta uppdrag är att jaga bortsprungna getter, skämtar Steve, en servitör på ett café nere vid marinan.
På Aruba måste man segla åtminstone en gång för att få se ön från havet. Från Depalm Pier beger vi oss nästa dag på utflykt med en stor katamaran som rymmer ett trettiotal personer.
Aruba är berömt för sin vrakdykning och vårt första stopp görs vid det tyska fraktskeppet Antilla som sjönk här under andra världskriget. Antilla nuddar nästan vattenytan och är en fascinerande plats att snorkla kring. Det 120 meter långa jättevraket vilar vid ett korallrev och man kan simma runt det väldiga skrovet tillsammans med fiskstim i flimrande färger.
Fler snorklingsstopp följer efter lunch. I skeppsbaren serveras fria drinkar, inte minst Arriba Aruba, nationaldrinken baserad på rom. Det spelas salsa ur högtalarna och några passagerare dansar på däck hela vägen hem.
Tillbaka på land sätter vi oss på Bugaloe, en vackert målad bar ute på Depalm Pier, som är öppen åt tre håll mot havet. Här kan man betrakta jetskiåkarna plöja fram på vattnet och njuta av livemusik på samma gång. Flera olika språk korsar den energimättade luften i baren. Arubianernas språkbegåvning imponerar. Förutom det egna språket papiamento, ett kreolspråk baserat på portugisiska, kan de flesta flytande engelska, holländska och spanska – minst. Språken antyder de ovanligt sammantvinnade blodsbanden hos öns befolkning. Som en bargäst på Bugaloe säger:
- Aruba är en mardröm för en rasist. Vi är så blandade med varandra att det är omöjligt att göra skillnad på människor.
Nästan allt på Aruba kretsar kring västkustens förstklassiga stränder. Så mycket att man undrar om inte ön borde kantra. Östkusten är fullkomligt annorlunda. Sterila stenslätter, täta kaktusbestånd och taggiga vulkaniska berg dominerar ett livlöst landskap. Här bor inte en människa. Istället finns en karg skönhet á la Fårö på Gotland.
Under en och skumpig jeepsafari längs östkusten berättar guiden Mike om Arubas snabbt övergående guldrush på 1800-talet. Som en påminnelse står en svart ruin av en malmgruva kvar likt ett piratfort i de mäktigt ödsliga omgivningarna.
En oljeboom på 1900-talet blev lika kortvarig och några andra naturtillgångar har Aruba inte. Men det gör mindre. Den vita korallsanden har visat sig dyrbarare än både guld och olja tillsammans. Idag är turismen den stora inkomstkällan. Ambitionerna är höga - officiellt har deklarerats att man ska öka antalet besökare och bli ”Karibiens destination nr 1”.
Triumfkortet, förutom stränderna, är ett nästan perfekt väder. Mycket sol och väldigt lite regn året runt. Aruba ligger långt utanför orkanbältet och den ständiga brisen, alltid svalkande, aldrig kall, gör temperaturen behaglig dygnet runt.
När solen dalar börjar andra delar av Arubas själ att röra på sig. Nattlivet på Aruba är avslappnat och alla man pratar med kan tipsa om närmaste bra ställe. En kväll går vi till Bucuti Resort, ett av hotellen längs Hotel Strip, som bjudit in till en liten fest med bubbel och lätta tilltugg. Den österrikiske ägaren Edwald Biemans går själv runt bland gästerna.
- När jag först kom hit brukade jag se en person i veckan komma förbi på den här stranden, minns Edwald.
Idag vill alla vara på trendiga och partyglada Bucuti som förfogar över en av de mest åtrådda bitarna sand i Västindien. Framför hotellets strandade piratskepp, nu restaurang och bar, minglar människor i den ljumma kvällsluften. Lite längre bort mellan palmerna står ett bröllopspar och blir fotograferat med den karibiska solnedgången som sidenglänsande kuliss.
Sista morgonen på Aruba tar vi bilen upp till Malmok Beach längst i norr. Sympatiskt nog finns några brillianta hotellfria allmänna stränder som denna, som för det mesta är helt folktomma. Vårt enda sällskap idag är ett par hårt lutande dividiviträd, en symbol för Aruba som bara växer här.
Vi går ut på den breda stranden och kisar först i det intensiva solljuset. Återigen det stora fridfulla lugnet. Nu känns det på riktigt.