Platsen för vinodlingarna som inte borde kunna existera är Central Otago på Nya Zeelands södra ö. Förvisso skyddar de omgivande och snötäckta bergen dalarna från havets råkalla vindar, men i början av säsongen och i slutet fungerar de även som ett kylskåp där nattens kyla stängs in. Därför är många vinfält försedda med enorma fläktar. På håll ser de ut som en slags vindkraftverk, men dess enda syfte är att under kalla nätter hålla luften i rörelse. För att tillföra än mer värme eldas det dessutom i fyrfat och i kaminer. När det inte räcker till tackar vinodlarna sitt usla läge för närheten till de natursköna Milford Sounds som mängder av människor vill se från luften och som gjort att Queenstown antagligen är världens mest helikoptertäta område per capita. För frostnätter hyrs helikoptrar in för att hovra över vinfälten och skydda den känsliga skörden. Visst är det extraordinära åtgärder och visst är det nästan osannolikt, men sant är det likväl - Central Otago ligger på breddgrader där det egentligen inte borde gå att odla vin. Kanske är det just därför vinkännarnas favoritdruva, den känsliga pinot noir, utvecklas underbart i detta klimat.
Kyliga nätter
Jag har genom åren frågat mer och mindre framstående vinmakare om hemligheten bakom en bra pinot noir och svaret har påfallande ofta varit att man ska göra så lite som möjligt. Det ska inte gullas med druvan men den får heller inte frysa om natten. Kyliga nätter är bra. Under nollstrecket är döden. Det känner vinodlarna i Central Otago till och de är duktiga på det de lärt sig.
Deras egen erfarenhet är långt ifrån vad man kan kalla nedärvd. Vinmakeriet är fortfarande i linda. De är ännu den första generationen som gör alla misstag likväl som alla framsteg. På bara tio år har en drygt 100 hektars odling ökat till över 1 300, en siffra som ökar kontinuerligt. Förvånansvärt är det ofta kvalité som styr expansion och utveckling. Tack vare det kan man ännu träffa på människor som drivs mer av att utveckla sin produkt än av att sälja den och det var sällan jag behövde trängas med andra som ville prova och köpa.
Jag hade kvällen innan mina vinutflykter ätit middag på Queenstowns troligtvis bästa ställe för kulinariska fullträffar - Gantleys Restaurant och där haft en mycket intressant konversation med deras sommelier och tillika ägare Brent Rands. Under tiden det tog att äta mig igenom deras avsmakningsmeny med tillhörande vinpaket jämförde Brent och jag våra preferenser och fattade tycke och respekt för varandras smak. Det var den kvällen jag blev kär i de nyzeeländska vinerna. Innan dess hade jag tyckt att de var okej. Nu föll alla pusselbitar på plats. Nya Zeeland är en förnämlig producent av kvalitetsvin. Det är bara det att de behåller glansnumren för sig själva och exporterar det som i tidningarnas vinspalter i bästa fall kallas för prisvärt. Brent var inte nöjd med mina val av vingårdar att besöka, utan tipsade om sina favoriter.
Mount Edvard – ett bryskt möte
Mount Edvard i Gibbston var en av dem. Grusvägen från dalen upp till gården var brant och det dammade rejält så jag var nära att missa den lilla skylt som talade om var jag skulle svänga av. Dessvärre fanns det vid gården en annan större skylt som förkunnade att det var stängt på grund av ombyggnad. Jag låtsades inte se skylten och klev över plankor och bråte och trängde mig fram mellan betongblandare och traktorer till den skjul jag misstänkte skulle bli vinbutik. Därinne stod ett par ståltankar som en man i svart t-shirt och smutsiga kortbyxor tappade på prover. Jag frågade om vinmakaren fanns tillgänglig och utan att lyfta blicken från sitt arbete svarade han vresigt att det borde synas vem som var vad och att Mount Edvard var stängt för besökare. Jag förklarade att jag var en svensk journalist på ett mycket kort besök. Han hälsade då att gården var stängt för alla besökare oavsett om de var journalister, svenskar eller vad som helst. Synd, sa jag, för Brent Rands hade verkligen lovordat gårdens pinot noir från 2005 och tipsat mig om stället.
Nu vände mannen sig om och tittade på mig för första gången. Är du en vän till Brent, sa han, varför sa du inte det på en gång. Jag har fortfarande inte tid att ta emot dig men om du går uppför trapporna så hittar du ett par flaskor.
På en ensam skänk på övervåningen stod två glas, en kanna vatten och en handfull flaskor. Glasen var väl inte vad man kan kalla fläckfria men jag sköljde ut ett och fyllde på med en djupröd, rikt och ljuvligt doftande pinot noir från 2005 som var så ren att jag kunde känna smaken av stenarna som stockarna sugit vatten ifrån.
Den jäktade mannen kom upp, presenterade sig som Duncan Forsyth och vi skakade hand. Han fyllde på mitt nu tomma glas med en 2006 pinot noir märkt Susan’s Vineyard och det andra glaset åt sig själv. Mycket mer sa han inte och det behövdes inte. Vi lät vinet tala.
Peregrine – modern design
Mitt nästa stopp på vägen var vingården Peregrine som visade sig vara Mount Edvards raka motsats. En coolt designad byggnad med ett tak likt ett segel rymde såväl vineri som källare och butik. Därinne i den klimatreglerade kylan träffade jag på en välklädd kille som var artigheten själv. Han hällde upp i glas åt mig och drog snabbt och vant gårdens historia och beskrev kort vinerna. Historien blev en salig blandning av design-, arkitekt- och vinprishistoria för nyzeeländarna är galna i tävlingar och priser. Peregrines pinot noir var okej men de har även ett prestigemärke vid namn Wentworth som var himmelsk. Dessutom hade de hyggliga chardonnay, gewurztraminer och riesling samt en mycket pigg pinot gris fylld av päron, persika och mango.
Cromwell och Bannockburn
Därefter körde jag den slingrande vägen över berget och ned till Cromwell och vidare till Bannockburn där romantiskt namngivna vingårdar som Desert Heart och Mount Difficulty är belägna tillsammans med inte lika fantasifullt döpta Felton Road. I Bannockburn finns även vingårdar som Olssens och Sluicings men jag var sugen på Mount Difficulty som jag trodde fått sitt namn efter eländig terräng och jag lockades av den tanken. När jag såg odlingarna blev jag övertygad om att det var så eftersom Mount Difficulty ligger i en gammal gulgrävartrakt där en del fält anlagts i tidigare gruvhål och såren längs bergskanterna påminner om att det sprängts rejält här. Men när jag provar deras utmärkta viner får jag den sanna historian bakom namnet berättat för mig. Berget namngavs av en tidigare markägare som var fåraherde och som tyckte att berget försvårade transporten av hans hjordar. Det var en inte alls lika lyrisk tolkning som min men deras viner är toppen. Tyvärr finns de ännu inte att köpa på systembolaget.
Gibbston Valley - storproducenten
Nästa anhalt är Gibbston Valley som är en enorm producent jämfört med tidigare nämnda vingårdar. Deras butik är större liksom deras utbud av viner. Parkeringen är stor och fylld av bussar. Här får jag för första gången trängas med andra trots att deras källare är den största i hela landet. Här finns även en ostbutik och en restaurang. I vinbutiken hittade jag några storheter som Gibbson Valley pinot noir reserve från 2000 och en handfull äldre årgångar från 95, 96 och 97. De sistnämnda kunde köpas för 870 kronor styck och var värda vartenda öre.
Liten vinhistoria
Varför var det då så naturligt att den tidigare ägaren var fåraherde? Jo, för ända fram till 70-talet fanns ingen vinindustri på Nya Zeeland att tala om. Den alkohol som producerades och förtärdes i landet bestod mest av öl och sprit. Befolkningen var lantbrukare varav flertalet sysslade med just får. En rad omständigheter ändrade på detta. En bidragande orsak var att många unga nyzeeländare började se sig om i världen och kom hem med nya vanor. En annan var att restauranger fick generösare öppettider och gästerna fick ta med sig sitt eget vin. Men den viktigaste faktorn var att det forna moderlandet Storbritannien gick med i det som då hette den Europeiska gemenskapen. Handelsvillkoren ändrades drastiskt för Nya Zeeland och lönsamheten sjönk för köttindustrin. Vin har förvisso odlats på Nya Zeeland sedan början av 1800-talet och framförallt av immigranter från Italien och Balkan men nu beslöt sig flera jordbrukare för att prova på vinodling. I början av 1980-talet kom exporten igång med framförallt sauvignon blanc från Marlborough som ligger på Sydöns nordspets och det är väl det vin som landet än idag är mest känt för. Fler farmare lockades till vinnäringen och man gav statligt stöd för att fler skulle odla trendiga druvor som chardonnay, sauvignon blanc och riesling. När sedan vinskribenten Oz Clarke i början av 1990-talet skrev att nyzeeländsk sauvignon blanc inte bara var bättre än den franska utan rentav bäst i världen vågade än fler försöka sig på den nya lukrativa branschen.
Gibbston Valley -storproducenten
Mitt sista stopp innan Queenstown är Gibbston Valley som är en enorm producent jämfört med tidigare nämnda vingårdar. Deras butik är större liksom deras utbud av viner. Parkeringen är stor och fylld av bussar. Här får jag för första gången trängas med andra trots att deras källare är den största i hela landet. Här finns även en ostbutik och en restaurang. I vinbutiken hittade jag några storheter som Gibbson Valley pinot noir reserve från 2000 och en handfull äldre årgångar från 95, 96 och 97. De sistnämnda kunde köpas för 870 kronor styck och var värda vartenda öre.
När jag kör tillbaka mot Queenstown är jag mer uppmärksam på fälten. Det syns att vinindustrin är i en ständig expansion med nyplanteringar överallt. De äldsta stockarna i området må vara runt 25 år gamla men de flesta fälten består av unga smala stockar och det är tydligt att de ännu inte nått sin fulla potential. Vi kan med andra ord se fram emot en positiv utveckling både ifråga om mängd som i kvalité. Men allt är inte guld och gröna vinfält. Jag gör ett par stopp på vägen och inget av det jag provade var värt att skriva hem om. Tvärtom var det nästan så att jag önskade att ägarna stannat kvar vid fårskötseln.
Tips:
Ät lunch på en bergstopp. Låt helikopterbolaget Over the Top arrangera en picknick och drick nyzeeländskt bubbel till en smått ofattbart vacker vy. Oslagbar utsikt över Queenstown och bergen där Sagan om ringen-filmerna spelades in.
www.flynz.co.nz
Kawarau Bridge Bungy
Det var här 43 meter ovan mark som AJ Hacket introducerade bungyjump för världen. Världens första kommersiella hopp är fortfarande igång.
www.bungy.co.nz
Vingårdar i Otago värda ett besök
Akarua Winery
www.akarua.com
Amisfield Wine Company
www.amisfield.co.nz
Bald Hills
www.baldhills.co.nz
Bannockburn Vineyards
www.bannockburnvineyards.com
Chard Farm
www.chardfarm.co.nz
Desert Heart
www.desertheart.co.nz
Felton Road
www.feltonroad.com
Gibbston Valley
www.gvwines.co.nz
Mount Edward
www.mountedward.co.nz
Mount Difficulty
www.mtdifficulty.co.nz
Mount Rosa
www.mtrosa.co.nz
Nevis Bluff
www.nevisbluff.co.nz
Olssens
www.olssens.co.nz
Peregrine
www.peregrinewines.co.nz
Stoneridge Estate
www.stoneridge.co.nz
Vaitiri Creek
www.waitiricreek.co.nz
Valli Vineyards Limited
www.valliwine.com