Sydafrikanska toner

Till nya-världen-vinerna hör Hannibal från Bouchard Finlayson, ett på papperet smågalet projekt, med en salig blandning av italienska och franska druvor. Ett potpurri bestående av sangiovese, pinot noir, shiraz, nebbiolo, barbera och i vissa årgångar även mourvèdre. Alla årgångar lagras lång tid på franska fat. Det är svårt att sätta fingret på vad Hannibal är för ett slags vin men föreställ dig en fruktig explosion av differenta smaker där en del är svarta vinbär och blåbär som rullar runt i örter indränkta i läder.

Vinmakaren själv, Peter Finlayson, är stolt över att Hannibal belönades med en silvermedalj under The International Wine and Spirit Competition 2003 i London eftersom det tog honom nästan tjugo år att komma på formeln för denna blandning. Han berättar detta och mycket annat under tiden vi äter en lunch som hans son tillagat och det är ett nöje att konversera med honom eftersom han gärna svänger sig med poetiska formuleringar som:
– Vinframställning är ett spel – inbegripet instinkt och konst.

Snart förstår jag att det är en del teater i de uttrycken, för sällan har jag träffat en vinmakare som tror så djupt på laboratoriets förklarande undersökningar. På det sättet liknar han mathimmelens Ferran Adrià. En annan viktig grundsten för Peter Finlayson är noggrannhet. Han synar till exempel själv sina plockare innan de skickas ut för skörd.
– Du ska veta, säger han och spänner blicken i mig, att en enda bakfull eller febrig plockare kan förstöra ett års arbete.

Det är på inget sätt en personlighetskluven människa jag möter, utan denna Hemingway-look-a-like är snarare en själfull renässansmänniska med kunskap om mångt och mycket. När vi provar ett par årgångar av Hannibal beskriver han vinet som en orkester av smaker med franska och italienska toner. Det låter lika vackert som det smakar. Han berättar att valet av namn är hans bidrag till att förena Europa med Afrika. Kartagiska Hannibal var ju en av historiens främsta fältherrar och bland annat känd för att föra 37 elefanter över Alperna år 202 före vår tideräkning.
Allt detta är ändå en parantes för det jag kommit dit för - Bouchard Finlaysons briljanta arbete med pinot noirdruvor, och då framförallt de som växer på sluttningarna till berget Galpin. Peter Finlayson liknar druvorna med opera:
– När pinot noir är bra handlar det om en ren förförelse, en närmast hedonistisk upplevelse. När det inte är bra, så är det inte bra och det finns ingenting där emellan.
Vi provar Galpin Peak pinot noir 2001, 2003 och 2004. Jag tycker att de är i harmoni med en del kusiner från Bourgogne, fast med en kittlande obestämd accent – jag liknar dem afrikanska toner. Det är gammalt och nytt, Europa och Afrika, samtidigt. Det är fantastiskt gott.