Klas slänger en snabb blick mot greenen innan han drämmer iväg bollen. Träffen är klockren. Siktet förfärligt. Bollen flyger i en elak båge från vänster till höger, bort från greenen och stiftar i stället bekantskap med den K-märkta eken, stor om Goliat och lika gammal som Karl XII skulle ha varit om han levt i dag. Det mullrar bland träden. Bollen studsar ner och lägger sig bakom eken.
En vit liten Titleist med dimples har plötsligt blivit hans fiende.
Vi befinner oss på PGA Golf de Catalunya, en av norra Spaniens allra finaste golfpärlor. Klas tänkte inte på Karl XII:s valspråk – ”Med Guds hjälp” – när han försökte göra par på det tolfte hålet. Då kan det så som det går…
Men han rycker på axlarna och går vidare. Perspektiv kanske det kallas. Det är trots allt semester och det är tyst omkring oss, vi har i princip banan för oss själva.
Allt fler golfare börjar få upp ögonen för Costa Brava, i Spaniens nordvästra hörn, men någon turistinvasion i stil med den motsvarande på solkusten är det absolut inte tal om. Här behöver man inte boka tid en månad i förväg, här behöver man inte trängas med otåliga greenfeegäster, här ropas det inte Fore i parti och minut.
De 17 milen mellan Barcelona och Portbou vid den franska gränsen erbjuder ett koppel av intressanta banalternativ. Många tjusas av kombinationen mellan en klippig kustlinje invid Medelhavet och de otaliga pinjeskogarna.
Salvador Dalí bodde bara ett 30-tal drivar från ett grönområde som 1993 skulle förvandlas till Peralada Golf Club. Det visste inte Dali då han sparkade fotboll med grannpojkarna som växte upp på Monturiol Street.
Eftersom Dalí var en fascinerande herre går vi gärna i hans fotspår. På golfbanan är det, trots allt, alltid en fördel att hitta surrealistiska lösningar.
Oavsett vilken av alla banor man väljer att investera sina greenfeepengar i.
EL PRAT
Är du 14 år? Stanna hemma. Håller du inte handicap 27? Gör dig icke besvär. Vill du pegga upp efter lunch? Glöm det.
El Prat håller hårt på sina förhållningsregler och gör skäl för epitetet ”mest exklusiva klubben i Barcelona”.
Greg Normans mångmiljonprojekt inhyser 45 hål, där Rosa-slingan förmodligen är den mest dramatiska. Med sju olika utslagsplatser på varje hål är det du själv som avgör utmaningens vidd. Layouten växlar skepnad ungefär halvvägs – om det i början av rundan gäller att hantera smala trädavenyer i skogen handlar det snarare om att vara vän med vinden mot slutet när det öppnar upp sig och blir allt mer kuperat. Rosa är konstrasternas bana.
Den gula systerslingan håller lika hög klass, men går i linksstil och har så många bunkrar att vi tappar räkningen när vi ger oss på det.
Råkar du vilja spendera 228 Euro på en dagsutflykt till El Prats golfiga smörgåsbord är det bara att vässa pennan och skriva ett brev till klubben. Om du har tur går ansökningen igenom och du får chansen att välja och vraka bland 45 finfina golfhål. Håll tummen!
http://www.rcgep.com/
EMPORDÀ
Vad sägs om 18 hål i klassisk linksstil? Eller föredrar du en 18-hålare med Medelhavs-signum? Tja, egentligen behöver du inte välja. Empordà erbjuder 36 välskötta hål i två vilt skiftande layoutstilar. Robert van Hagge, den amerikanske banarkitekten, är mannen bakom de två vackra verken. Två upplevelser i en.
Det första kapitlet i sagan om Empordà skrevs för 20 år sedan, då en grupp katalanska affärsmän – lika hängivna vid förhandlingsborden som på golfbanan – gemensamt beslutade sig för att bygga en högklassig bana i området kring Baix Empordà. Det var där och då van Hagge konsulterades, och några år senare hade Forest och Links Course vuxit fram.
Banorna ligger tre mil öster om Girona och 13 mil norr om Barcelona. Forest slingrar sig bland tallar och sjöar medan Links sträcker sig på tårna över sjöar och sanddyner. Trots att banduon ligger fem kilometer från Medelhavsstränderna kommer brisen ofta på plötsligt besök och utan att lösa greenfee. Vi själva kommer inte undan från det. Men betalar samtidigt avgiften utan att blinka.
http://www.empordagolf.com/en
SERRES DE PALS
Har du inte ställt väckarklockan äventyrar du att vakna med andan i halsgropen på sexan. Här finns vatten som skulle kunna försörja en hel afrikansk by. Som en skärseld löper vattnet in från högersidan, rakt över fairway och fångar upp toppar, duffar, missriktade skruvar och allahanda skitslag. Ja, till och med bra slag. Det gäller att ha carry... det är lika viktigt som att ha dubbla benskydd när en uppretad Tobias Linderoth kommer jagandes bakifrån.
Serres de Pals och, just, vatten är en gångbar ekvation. När inte sydvästvinden från franska gränsen mullrar i öronen hörs plumsar från bollar som kommit i närkontakt med vätan bakom röda och gula pinnar.
Banan ligger belägen mellan Pals och Torroella de Montgrí och är en trevlig bekantskap. Detta är inte stället man åker till om man söker överdåd, lyx och en spektakulär upplevelse. Men den gemytliga atmosfären gör att man gärna återvänder. Personalen är tillmötesgående, medlemmarna vänliga, man är på resa men får ändå känslan av att vara hemma.
Dessutom är restaurangen av yttersta klass och den iberiska skinkan får oss snabbt på andra tankar om rundan gått åt fanders.
På Serres de Pals är det mysigt. Charmigt. Trevligt.
Och ibland är det gott nog.
http://www.golfserresdepals.com/index.php?lang=uk
GOLF D’ARO
Mellan himmel och hav är inte bara en film baserad på Ernest K. Ganns bestseller. Det är också en marknadsföringsslogan för en av Costa Bravas äldsta banor.
Mest igenkänning får parollen på det 15:e hålet, ett tufft par 4-hål där man från tee blickar ut över det stora blå, 300 meter ned. Kulissen erbjuder ett maffigt blickfång från Cape Begur till Tossa de Mar Dess och det är svårt att hålla koncentrationen intakt.
När vi inte storögt hämtar kraft i naturens skönhet försöker vi undvika bollberöring med tallar, olivträd, korkträd och för all del H2O. 2 600 kubikmeter vatten är fördelade i två konstgjorda sjöar, så du gör du bäst i att klä bollarna med flytvästar.
En vardagsrunda på Ramon Espinosas skapelse går på 67 Euro. Tre blåa sedlar och några mynt till det är klart prisvärt, särskilt med tanke på att man får resa mellan himmel och hav på fyra timmar.
http://www.golfdaro.com/
PGA DE CATALUNYA
Det går att dela in golfare i olika färgtoner. Vi har klagosyrsan som efter att ha träffat en mångsegelgammal ek på tolvan, slagit bollen i vattenhindret på 13:e och treputtat på 14:e högljutt muttrar om Murphys lag, otur och motgångsförföljelse. Den golfaren ser fyra nyanser i brunt.
Sedan har vi den affirmative som ser Pyrenéerna i fonden, som njuter då de naturligt böljande kullarna poetiskt vaggar sig fram mot välklippta greener, som tycker att 875 kronors greenfee för att spela på en av Spaniens absolut bästa banor är en god kapitalplacering. Den golfaren följer spanska himlens kulörer: livet går i blått och vitt, i ljust.
Gissa vem som har störst behållning av PGA de Catalunya?
Redan innan den invigts rankades banan som 54:a i Europa av tidningen Golf World. Sedan dess har klättringen bara fortsatt, och fort har det gått, oklart om det har att göra med att markerna i grund och botten är Spanska Racingförbundets och det länge talades om att bygga en F1-bana just här.
36 hål finns i optionslistan. Den nya banan öppnade 2005 och är frikostig från tee och ganska förlåtande på och runt omkring greenerna. Den gamla och mer välkända banan är tuffare och vackrare och arrangerar i slutet april, för tredje gången i ordningen, en deltävling på herrarnas Europatour.
Då får vi se vilka spelare som prickar in formen och ser världen i lämpliga färgtoner.
http://www.pgacatalunya.com/