Klockan sex en tisdagsmorgon råder halshuggningstystnad på Rue Mouffetard. Café des Amateurs - på vilket Hemingways dagar väcktes till liv av inspirerande drycker - är borta sedan länge. Den trånga marknadsgatan ligger ödslig och övergiven utan att förtälja det som en gång utspelat sig här. Inte ens när jag kisar lyckas jag frammana bilden av de morgnar då den store författaren vinglade sex eller åtta trappor upp i ett fallfärdigt hyreshus för att pränta ner nattens plötsliga idéer. Den epoken rann ut – sköljdes ner i kloakbrunnarna tillsammans med det stinkande toalettvatten som var en del av mödans och lättsinnets Paris under 20-talet. Mångtaliga tycks de litterära fanatiker som i nutid söker upp denna bortglömda adress, vilken utgjorde kulissen i författarens postuma självbiografi ”En fest för livet”. Men de – liksom jag – finner mycket litet att hämta här. Man kommer, man ser och man suckar. Man beger sig vidare.
Under 1900-talet slog två klara, konstnärliga blixtar ner i Paris vid två olika tillfällen då ovädret precis dragit förbi över Europa. Den första kom under 20-talet direkt efter första världskriget och träffade Montparnasse i söder, där den satte caféer som Le Dome, Le Select och La Coupole i kreativ brand. Denna epok kom att tillhöra Hemingway och andra krigsveteraner, Picasso och kubismen, James Joyce och Ulysses, Josephine Baker och kabarén. Följande nedslag skedde på följande världskrig och träffade denna gång i hjärtat av St-Germain-des-Prés. Femtiotalets konstnärliga och intellektuella skara utgjordes av ett nytt krigs veteraner, Sartre och existentialismen, Simone de Beauvoir och feminismen, Miles David och jazzen. Den utgjordes även av en handfull svenska författare, däribland Stig Claesson och Pär Rådström, som begett sig till staden i jakt på inspiration och som tillbringade flertalet av sina ungdomsår drickandes Campari på vänstra stranden.
Den väg jag idag vandrar har nötts av miljoner fotsteg, vilka alla sökt återfinna de platser där de stora, konstnärliga Parisepokerna utspelade sig.
När gryningen faller på husfasaderna har jag precis nått fram till St-Germain-de-Près. Kyparna på Les Deux Magots knäpper sista knappen på sina svarta västar. Borden torkas av. Stolarna radas upp. Morgonen förbereder inför en dag lik alla andra. Om några timmar kommer denna historiska plats - liksom grannen Café le Flore - ockuperas av litterärt törstande turister som dricker kaffe till priset av en halv dagslön, samtidigt som de förnöjt bockar av attraktionen i sina guideböcker. I deras blick skymtar något drömskt, men också något desillusionerat. Var befinner sig virtuoserna som ska ha suttit vid dessa bord under de flesta av femtiotalets dagar, utstrålandes detta alltid så eftersträvansvärda skimmer av missförstådd genialitet? Ingen här. Inget där. Inga fler existentialistiska konversationer svävar i den numer rökfria lokalen. Inga skrivmaskiner knappar i takt till morgontrafiken. Det förflutna har tystnat. Nutiden har ingenting att säga. Men på andra sidan Seine - inte långt ifrån sjätte arrondissementet - lever en ny epok, vilken vi i framtiden kommer att återfinna i historieböckerna.
Det är i Paris tredje och fjärde arrondissement som Maraiskvarterets snäva gator trasslar in sig i varandra tills du förloras i en labyrint av gallerier, originella och excentriska butiker och överbefolkade uteserveringar. I detta bland Paris äldsta kvarter vänder du blicken mot husfasaderna där de tätt placerade smideslyktorna kastar sitt blekgula sken över vackra portar och där fönsterluckorna tycks överväga huruvida de ska hänga kvar. Att kärt barn har många namn är kanske det tydigaste beviset på Marais ständigt växande popularitet. Otaliga är de smeknamn som under de senaste tio åren tillskrivits området. Det här är judarnas, de homosexuellas, de trendigas och inte minst de konstnärligas fristad. På denna mycket begränsade yta har dagens kulturmassa funnit sina vattenhål, där funderingar och filosofier kan utbytas och där klientelet är så ständigt återkommande som det kan bli. För oavsett epok är det i närheten, umgänget och kommunikationen som de konstnärliga idéerna föds och blomstrar.
Då kvällen stulit det sista dagsljuset befinner jag mig där Rue de la Perle korsar Rue Vieille du Temple. Jag dras till baren La Perle likt alla unga parisare dras till obskyra lokaler och billig salongsberusning. Utanför trängs ett femtiotal stamgäster kring barborden, över vilka röken från varma andetag blandas med den av tilltiggda cigaretter. Hit planerar man inte att gå - likväl står man här ändå. Innanför tycks golv och inredning ha upphört att existera och likaså upplöses var äntrande gäst i ett ögonblickligt myller av uppseendeväckande kreationer och fascinerande konversationer. Det rör sig om en atmosfär, om en känsla, om ett rus som för en gångs skull inte kan härledas till franskt rödvin. Från taket hänger slitna, fransprydda lampskärmar som glömts kvar sedan sjuttiotalet och någonstans bortom sorlet kan man förmodligen urskilja musik. Hursomhelst är det ingen som lyssnar, de lyssnar till varandra istället. Man rullar cigaretter och talar om hur USA snart ska få sin första kvinnliga eller svarta president. Vart sällskap ter sig som en slumpmässig konstellation av kreerande och filosoferande unga, vilka är allt för upptagna av sin nutid för att söka minnas de gångna åren. Dag som natt är denna plats densamma. La Perle är för Marais vad Le Flore en gång var för St-Germain. Det är konstnärskvarterets fokus där dagens böcker och historia skrivs.
Kring sekelskiftet var Montmartre bohemernas snurrande konstnärshjul och kabarén Moulin Rouge navet. Området låg i periferin av Paris och hade samlat på sig slummen av stadens invånare. Här var konventionerna få och skapandet kunde få fria tyglar. Idag är det lika dyrt som det är ointressant. Likaså var Marais ett en gång i tiden mycket impopulärt område, fram tills det att konstnärerna började hopas och ett fascinerande samhälle växte fram. Man kan enkelt skönja ett mönster för hur dessa konstnärsområden går från en extrem till en annan och hur denna utveckling sker allt snabbare.
I utkanten av Maraiskvarteret löper den långa gatan Rue du Temple, vilken en stund senare mynnar ut i Rue de Belleville. Följer du denna sträcka har du plötsligt, men mycket påtagligt, förflyttats från konstens boulevarder till dess bakgator. Inga gallerier skyltar med sina dukar av skönhet, inga caféer med namn likt ”filosoferna”. Trots det - och framförallt därför - har kreativitet spritt sig likt en löpeld upp mot det forna förortsområdet Belleville och här har de dunkla, undangömda verksamheterna funnit ett hem. Liksom Marais en gång var nedslitet och bortglömt är Belleville fortfarande en oslipad diamant dit nya konstnärer så sakteligen drar sig. Här är atmosfären fortfarande öppen och tolerant i kontrast till Marais alltmer elitistiska. I detta område finner du restaurangen och nattklubben ”La Favela Chich” som lever sitt nattliga liv i en före detta boxningslokal. Det är också här som baren Aux Folies suger in dig från mörkret med sina bländande blå neonljus och sin anspråkslöshet som lockar hela Belleville till att trängas kring de skrangliga borden, drickandes några glas för mycket av de ovanligt billiga förstärkningarna. Här närmar sig de många, olika sällskapen varandra utan varken intention eller invändning. Innanför de fläckliga glasrutorna löper en lång zinkbardisk längs hela lokalen och sceneriet för tankarna till Brassaïs fotografier av 30-talets undre Parisvärld. När som helst hade Hemingway kunnat kliva in för att dricka sin giftigt gröna absint. Visst kan tanken slå dig att den ständigt närvarande, baskerprydde konstnären egentligen är inhyrd som stämningsskapande rekvisita men till och med detta kan man förlåta då man efter ett par glas försvinner bort i ett bohemiskt rus.
Samtidigt längs St-Germain-des-Prés breda boulevarder gapar Café le Flore och Les Deux Magots stolar återigen tomma, ty de besvikna turisterna har somnat på respektive hotell. Kvar sitter några pretentiösa bokförläggare i väntan på att de stora geniernas andar ska ge sig till känna. I Marais fylls barer och restauranger liksom varje kväll men för var kväll som passerar stjäls också något av den genuina konstnärskänslan från det populära kvarteret. Turisterna har för länge sedan hittat hit, områdets självkänsla växer utan hejd, priserna trissas upp och kreativiteten hamnar i skymundan för kommersen. Så drar morgondagens konstnärer alltså vidare upp mot Belleville där ett nytt Marais snart kommer att etableras, samtidigt som det nuvarande går samma öde till mötes som det svunna St-Germain-des-Prés. För den som är på spaning efter det konstnärliga Paris som är, krävs mer än förmågan att hänga med i sin nutid. Man måste vara före sin tid.