Det är kväll och vi har kört i ungefär en halvtimme med vår hyrbil som vi hämtade på Madrids flygplats Barajas. Vi ska till Alcalá de Henares, en liten förort utanför Spaniens huvudstad. Det är beckmörkt utanför bilrutan och vi har faktiskt ingen aning om hur vi ska hitta nattens logi – Hotel Parador. Den spartanska vägkarta vi fick hos biluthyraren lämnar mycket att önska i frågan detaljrikedom och det verkar som om alla gatunamn monterats ner från husväggarna, om där ens funnits några. Till slut kliver jag in på en rökig kvarterskrog – nej, rökförbudet har inte direkt fått avsedd effekt i Spanien - och får på snabb spanska en detaljerad förklaring av tre entusiastiska herrar. Jag minns ungefär de första två direktiven och stämningen i bilen är minst sagt frostig. Då händer det: Framför näsan på oss dyker en gul vägskylt upp med texten ”Parador” och en pil. Därefter är det bara att följa den ypperligt välsnitslade banan genom den gamla stadsdelen fram till hotellet.
En historisk angelägenhet Paradores är inte vilken hotellkedja som helst. Den är nämligen statligt ägd. År 1910 bestämde sig landets högsta höns för att man borde starta en spansk hotellkedja, något som inte existerade i landet vid den tidpunkten. Tanken var att främja turismen och att höja Spaniens anseende internationellt. Dåvarande kungen Alfonso XIII blev exalterad över idén och engagerade sig entusiastiskt i arbetet. Han valde själv ut platsen för det första hotellet och invigde den 9 oktober 1928 Parador de Gredos. I och med detta satte sig herrarna ner för att dra upp riktlinjerna för vad hotellkedjan skulle fokusera på. Grundtanken var att bevara historiska byggnader och att öppna hotell i vackra landskap. Kloster, slott, borgar och liknande byggnader som annars riskerade att förfalla eller jämnas till marken för att lämna plats åt nya och moderna byggnader. Från 1930 och fem år framåt öppnades sju nya hotell runt om i landet. Det innebar även ett uppsving för infrastrukturen eftersom staten byggde vägar, hamnar, tågräls och flygplatser.
1936 bröt det spanska inbördeskriget ut och det innebar inte bara byggstopp för hotellen utan även ett abrupt slut på strömmen av turister. Infrastruktur och vägar som byggts för hotellens skull förstördes och flera av hotellen fick tjäna som sjukhus åt dem som sårats i kriget. 1939, när inbördeskriget var över, tog man återigen upp planerna med Paradores. De hotell som skadats under krigstiden renoverades och nya planerades.
Paradores hotellen ligger ofta i historiska städer, i naturreservat och på landsbygden, och sällan i någon större stad eftersom man vill sprida ut turismen över hela landet. Tanken med hotellrestaurangerna är att menyn ska bestå av lokala specialiteter för att bevara den traditionella, småskaliga kokkonsten. Den största expansionen ägde rum under 60-talet då antalet hotell ökade från 40 stycken till 83. Idag finns 85 stycken, men just nu pågår åter en jätteexpandering och planen är att det ska finnas hundra hotell år 2010.
Alcalá de Henares I ärlighetens namn är inte själva orten Alcalá de Henares särskilt mycket att yvas över, men när vi kommer fram till hotellbyggnaden häpnar vi – av två anledningar. Det är snyggt. Och modernt! Först tror vi att den gamla byggnaden till vänster om oss är hotellet, men det visar sig vara Paradores restaurang. På höger sida om vägen ligger en enorm byggnad som visserligen påminner om en kyrka, men som ser ut att vara plockad direkt ut ett glossigt magasin om arkitektur. Den renoverade kyrkan visar sig vara en del av hotellet som inhyser ännu en restaurang och en bar. Hopbyggt med kyrkan finns ytterliggare en del av hotellet, som inte ser ut att ha någonting med historia eller gamla kloster att göra. Byggnadsmaterialet påminner på något sätt om en flygplats, men lyckas ändå se både chict och snyggt ut. Det visar sig att denna moderna konstruktion är byggd runt ett gammalt kloster som, likt överraskningen i ett Kinderägg, ligger dold bakom den glassig ytan. Att säga att det är nybyggt visar sig vara en underdrift. Hotellet har egentligen inte öppnat ännu! Jag är den första som spolar i toaletten på mitt rum.
– Det stämmer att Paradores hotell öppnas i historiska byggnader och det gör det även här, även om allt se nytt ut. Det här är ett gammalt nunnekloster vid namn
Santo Tomás de Aquino, berättar hotelldirektören Pedro Soria Álvares. Den innovativa restaureringen av hotellet har uppmärksammats mycket internationellt och ställt ut på MoMa, Moderna museet, i New York. Själva klostret är från 1600-talet, men restaurangen på andra sidan vägen har varit med ända sedan 1510 och byggdes av kardinal Cisneros.
Hit åker man för att njuta av modern komfort och för att slappna av på spa-avdelningen, men inte för att hänföras av staden i sig, även om den gamla stadskärnan finns med på Unescos världsarvslista. Själva spa-avdelningen verkar vara en mycket väl bevarad hemlighet – vi gick vilse i hotellkorridorerna och hittade det faktiskt aldrig.
Ávila Vår nästa anhalt är staden Ávila och vi har fortfarande ingen ordentlig karta, men kan konstatera att vägen från Madrid går konstant uppför. Det är först senare som jag får reda på att Ávila är Spaniens högst belägna provinshuvudstad med sina 1 131 meter över havet. Stadskärnan är omringad av Europas bäst bevarade medeltida mur. Staden ansågs vara ointaglig tack vare muren och sluttningarna utanför den. När vi väl snirklar in hyrbilen innanför ringmuren känns det inte bara som att lämna omvärlden och verkligheten, utan även samtiden. Vore det inte för bilarna som står parkerade på spanskt manér i de trånga gränderna så skulle detta kunna vara skådeplats för en kostymfilm med självaktning. Återigen är hotellet Parador de Ávila välskyltat och lätt att hitta. Parkering är desto svårare att finna, men vi klämmer in det lilla fordonet bakom en soptunna och hoppas på det bästa. Själva hotellet påminner om en medeltida borg från 1500-talet. Jag skriver påminner även om det är exakt vad det är, renoveringen har i mitt tycke gått väl hårt åt originalkänslan. Alla rustningar och stenblock är perfekta och jag får en liten, liten flashback från sagoslottet Excalibur i Las Vegas. Men bara en liten. Själva hotellrummet är en snabb besvikelse, men efter att ha erkänt för mig själv att jag är bortskämd, så är det faktiskt inget fel på rummet. Inget extravagant heller, men absolut inget fel. Efter en snabb titt på hotellrestaurangens meny inser jag att de är upplagda på samma sätt som i Alcalá de Henares, men med annorlunda innehåll. Plötsligt minns jag att jag har läst att varje Parador serverar lokala specialiteter.
Ávila är ett populärt weekendresmål för madridborna eftersom det, till skillnad från Madrid under sommaren, även är tämligen svalt året om. Dessutom ligger Ávila bara 11,2 mil från huvudstaden. Till skillnad från vår förra anhalt är detta en stad att njuta av. Den är som gjord för att strosa runt i och slinka in på en vinbar, handla delikatesser i mängder och för att promenera på ringmuren och se de spanska kullarna och bergen bölja nedanför. Muren är två kilometer lång och har 88 torn, som inte bara är populära bland besökarna utan även bland en och annan storkfamilj som valt att ockupera dessa som sina hem.
La Granja - Segóvia Det tredje och sista stoppet på vår Paradorresa är La Granja, belägen strax utanför ännu en vacker, historisk stad – Segóvia. På långt håll ser vi det magnifika slottet Alcázar torna i väster. Det här är urtypen av sagoslott som jag ritade teckningar av som liten. Här finns tinnar och torn, konungasal, borggård och vallgrav. Walt Disney lär ha haft just Alcázar som förebild för sagoslottet i Askungen. Men Segóvias kändaste sevärdhet är inte slottet, utan den romerska akvedukten. Den byggdes under det första århundradet efter Kristus och användes faktisk ända in på 1800-talet för att transportera vatten från Riofrío till staden. Segóvia är liksom Ávila ett
populärt tillhåll bland madridborna och här kan det bli bra med hålligång på de lokala restaurangerna och barerna. Att köra in i Segóvia är lätt, men att ta sig ut är ett virrvarr av gator som samtliga leder till fel avfart. Här upphör även regeln beträffande den utomordentliga placeringen av vägskyltar med texten ”Parador”. Det visar sig nämligen att staden Segóvia har en egen Parador, som ligger centralt i stadskärnan, medan det vi ska till ligger en bit utanför staden. Av misstag hamnar vi på fel hotell, vilket vi sedan kunde gläda oss över eftersom det i ärlighetens namn inte såg särskilt charmig ut. Efter ett nytt försök och med en ny vägbeskrivning i ryggen hittar vi snart den lilla byn La Granja och som av en slump visar det sig att vi sparat det bästa till sist. Detta är en pampig och kunglig plats. Palatset som Parador de La Granja utgör heter Casa de los Infantes.
Infante är en kunglig titel som betyder ungefär ”kungligt barn” och det var kung Carlos III som på 1700-talet lät bygga det här palatset åt prinsarna Antonio och Gabriel. När vi först kör in i den minimala men stolta byn får vi syn på en enorm byggnad med Paradores flaggor utanför. Det visar sig snart att detta inte är själva hotellet, utan en konferensbyggnad vid namn Cuartel General de la Guardia de Corps, som från början var boende för kungligheternas livvakter. Själva hotellet är som gjort för en romantisk weekend. Hotellrummet är inte bara ett rum – det är fyra! Här sover man minst sagt kungligt med skyar av tyg ovanför sängen, en egen drinkvagn i vardagsrummet, jetstream i badkaret och med ett enormt rum tillägnat enbart garderober. Hotellet har en spa-avdelning, men här vill jag utfärda ett klart minus för att hotellets gäster inte har fritt inträde. Restaurangen är belägen mitt i en ljusgård i palatsets mitt och är riktigt trevlig. Det är inte bara hotellet som är något alldeles extra, även staden och omgivningarna är fantastiska. Den lilla staden har många fina restauranger, boutiquer, hantverkarbodar och söta små gator. Stadens stolthet, det kungliga sommarresidenset, är ett vackert slott med två enorma parker. Den ena är känd för sin botaniska trädgård och den andra för sina skulpturer. La Granja är verkligen som gjort för en romantisk weekend med stillsamma promenader och samtal på tu man hand. Kombinera det med en dags shopping i Madrid som ligger 55 minuters bilväg längre bort, så har man det bästa av två världar på en och samma helg.
Sammanfattningsvis kan man säga att Paradores är lika många unika upplevelser som det finns hotell i kedjan. Det här är den raka motsatsen till många andra hotellkedjor vars hotell ser likadana ut var i världen man än stöter på dem. Paradores är högt och lågt, från enklare lantgårdar till femstjärniga slott, från gammalt till topprenoverat. Hur ska man då veta vilken man ska välja? Pararores hemsida ger en viss fingervisning åt vilket håll det lutar, gör du dessutom en ordentlig research om platsen och omgivningarna så är du en god bit på väg, men det verkar bara finnas ett enda sätt att verkligen ta reda på vilken upplevelse som gömmer sig bakom hotellporten – att åka dit.
5 andra unika Paradores
Santiago de Compostela
Till den här staden i Galicien i norra Spanien lockas inte bara pilgrimer utan även turister. Paradores hotellet har tidigare varit kungligt sjukhus och gästgiveri, Hostal dos Reis Católicos.
León
Det här är ett av de pampigaste hotellen i kedjan och är ett före detta kloster, Hostal San Marcos. Från början var León ett romerskt härläger, men stoltserar idag med några av Spaniens vackraste renässansbyggnader.
Granada
Granadas storhetstid inföll mellan 1238 och 1492 och var från början ett tillhåll för morerna. Parador har sitt hotell i ett 1400-talskloster med vacker utsikt ovanpå Nazdirpalatset.
O
lite Må som en prins och sov som en kung. Detta Paradores hotell är beläget i självaste kung Carlos III slott från 1400-talet.
Hondarribia I Baskien i norra Spanien ligger den här historiska staden som skyddas av en mur från 1400-talet. Högst upp ligger slottet som idag är hotell. Här har berömdheter som Sophia Loren och Hertigen av Alba bott.