Det råder en tryckande värme. Jag står i ett subtropiskt klassrum och svettas i mina försök att få någon som helst reaktion på att jag är från Sverige, ett land i utkanten av civilisationen i norra Europa varifrån det tar ungefär 20 timmar med flyg att ta sig till Guayaquil, Ecuadors största stad. Ingen av eleverna har hört talas om mitt stolta fosterland, det fjällhöga Nord. Inte heller lärarna eller rektorn på skolan ”13 Diciembre”, verkar ha en susning om var jag kommer ifrån. Ingen har hört talas om vare sig Ericsson, Volvo, Abba eller Roxette. Att jag ska undervisa i engelska väcker inte heller lika stor entusiasm som det faktum att jag har en iPhone. De blir också mycket förundrade över att jag har tagit mina barns julklappspengar och använt dem till att köpa skolmaterial till barnen i den gudsförgätna byn Las Tunas på Ecuadors sydkust.
Vi går igenom verb i tredje person singularis. s:et sitter på verbet. ”Sí, señor”. ”Christiano Ronaldo runs very fast”. Inga problem med den grammatiken, Manchester United spelar för övrigt faktiskt lag-VM-final mot just Eucadors lag Quito under mitt besök. Elevernas engelskuttal är som från en annan planet. Liksom lärarnas. Jag försöker hålla mig enbart till engelska i början men för att förklara och försäkra mig om en viss förståelse blir det även en del yxig skolspanska. Barnen är däremot entusiastiska och vi avslutar lektionen med översättning av Gloria Estefans Oye mi canto, Hear my song, från engelska till spanska. Visserligen är entusiasmen större över min dator och de portabla högtalarna än själva övningen. Men jag känner att det faktiskt fastnar en del fraser.
Spanskan ett hinder
Engelskundervisningen är lite av en akilleshäl i det ecuadorianska skolväsendet. Lärarna är dåligt utbildade och folk i allmänhet är dåligt motiverade. Ett problem är såklart att spanska är ett världsspråk. Man klarar sig helt enkelt ganska bra på att enbart kunna spanska, alla tv- och radioprogram är på spanska och man stöter sällan på någon engelskspråkig. Sydamerika, utom Brasilien, Mellanamerika och åtminstone 30 procent av USA:s befolkning pratar som bekant spanska. Dessutom är Spanien ett stort land och till och med på delar av Filipinerna gör man sig fortfarande förstådd med spanska. Men nu har många i Ecuador insett att det handlar om att utbilda sig i engelska om man vill utveckla turismen, inte minst med tanke på den amerikanska och europeiska marknaden. Alltså känns volontärjobb med engelskundervisning minst sagt välmotiverat.
Volonsurf
Volontärarbetet, som är en god gärning i surfingens tecken, är ett helt nytt resekoncept som svensken och surfaren Erik Lau fick idén till under en resa till surf-VM i Ecuador 2008. Idag har han sytt ihop ett resekoncept han kallar Volunsurf, en kombo där surfing med egen guide och egen bil samsas med volontärarbete på två skolor i den lilla byn Las Tunas. Allt sker i samarbete med den lokala hjälporganisationen Fundación Reto Internacional. Ett samarbete som borgar för att alla pengar som hör ihop med resan stannar lokalt. Boendet. Surfguide. Mat. Allt.
– Jag hade läst flera artiklar om folk som jobbade lite med surfing i Sydafrika och hur dom använde det för att bryta med apartheid. En annan artikel handlade om en surfklubb i favelan i Rio. Det har liksom legat lite i bakhuvudet att ”det där vill jag också göra” - surfing med nån slags välgörenhetsanknytning, berättar Erik Lau.
– Tanken var väl från början att jag skulle starta ett reseföretag. Jag kanske hade tjänat mer pengar på det. Men jag valde med hjärtat. Det här kändes skönare.
God stämning i vågorna
Några slarviga kullerbyttor från skolan exploderar vågorna oavbrutet mot stranden, vilket är den egentliga anledningen till min resa. Till skillnad från många andra surfdestinationer är stämningen mellan locals och tillresta surfare lugn och harmonisk i Las Tunas. Där du i Kalifornien, Australien och inte minst Kanarieöarna riskerar ganska rejält med smörj om du råkar droppa in och därmed störa någon lokal surfare är det i vattnen utanför Las Tunas betydligt mer harmonisk stämning. Här hejar man på varandra. Skakar hand. Pratar om vågorna. Varifrån man kommer. Hur det senaste vågsetet uppförde sig. När tidvattnet är rätt för dagens ”olas”, det vill säga vågor. Dessutom får man ett och annat glatt tillrop om man lyckats göra mer än bara ramla av brädan när man kommit med någon våg. Det faktum att jag är enda surfare, ja enda människa, i byn med någorlunda kaukasiskt utseende gör att många är nyfikna. När de hör att jag även volontärjobbar två veckor på de lokala skolorna är jag ganska snart accepterad. Känns det som. När jag går från stranden genom byn med surfbrädan under armen kommer skolbarnen fram. Ivriga att visa upp de färdigheter de övat sedan min senaste engelsklektion. Och så hip hop-hälsar vi genom att slå öppna handen eller knytnävarna mot varandra i en speciell ordning.
-Hello Niclas. I run very fast.
-Qué bueno, svarar jag.
Ett fattigt land
I byn Las Tunas befinner man sig visserligen långt från den värsta misären, men det är de facto fattigt. Här tjänar en industriarbetare cirka 120 dollar per månad. Fiskfabriken i grannbyn försörjer de flesta, men många jobbar även inom jordbruket, där lönen är något lägre. Arbetslösheten ligger på 30 procent men räknar man med undersysselsatta så kommer man lätt upp i 60 procent. Arbetslöshetsunderstödet är mellan 30 och 40 dollar i månaden för en familj. Och det är inte svårt att förstå att det blir ganska knapert att försörja sig på det. Här lägger man ungefär 60 procent av inkomsten på mat. Min värdfamilj försörjs av pappa Aurellio som jobbar på fiskfabriken i grannbyn. Mamma Miriam jobbar hemma och enda barnet, Antonio, sju år gammal, går vattenkammad varje dag till 12 Octubre-skolan, en så kallad escuela vilket innebär första till sjätte klass. Vårt umgänge inleds med kvällar som liknar utfrågning. När jag förklarat var Sverige ligger, att vi har ganska sträng vinter i norr, där det råder polarnatt respektive midnattssol ibland och att jag har två söner tar familjens frågor över. Hur kallt är det i Sverige? Hur gammal är jag? Är det verkligen möjligt att jag har mina barn varannan vecka? Hur många syskon har jag? Hur ser det ut där jag bor? Hur ser mitt hem ut? Bilen. Prylar. Utbildning. Jag visar medhavda bilder på mitt hus, min bil, långfärdskridskoåkning, skidåkning, mina barn. Och det sticker så klart lite, lite i hjärtat när jag hela tiden räknar hur många ecuadorianska årslöner jag lagt på heliskiing, kylskåp i rostfritt och fyrhjulsdrivna bilar genom åren. Vi äter oss också till vänskap. Ju konstigare mat jag uppskattar, desto gladare blir min värdfamilj. Majspannkakorna är inga märkvärdigheter. Men när de serverar lokal krabba i soppa och ceviche i alla former så börjar de i alla fall tycka att jag är lite matmodig. När vi sitter och äter något som liknar en korsning mellan havsanemoner och musslor känns det som om vi faktiskt kommer varandra ganska nära.
Min surfing utvecklas enormt (allt är som bekant relativt) under mina veckor i Ecuador. Bra surfing är så lättillgänglig i området och min guide visar sig vara en säker surfare som även instruerar med en ängels tålamod. Dessutom är det aldrig någon riktig trängsel i vattnet.
Och min engelskundervisning må ha stora pedagogiska brister och min engelska må vara långt ifrån perfekt, men jag anar ändå ett att jag sår ett frö av intresse för främmande språk hos flera av eleverna efter ett par veckor i skolan. Kanske är det början på något bra?