Jag ligger helt klart efter, det vet redan när jag sluter upp med deltagarna i Surfakademins veckokurs på fredagen. De andra har redan svalt kallsupar i havet utanför den franska kusten i fyra dagar och de verkar redan vara vana, fullfjättrade surfare och kastar surftermer mellan sig som om de aldrig gjort något annat. Att påstå att jag tappar modet är fel, men jag känner mig onekligen som en nybörjare. Vilket jag ju är. Utmaningen är solklar: jag ska lära mig att surfa på en dag. Vi hoppar in de två minibussarna och lämnar Biarritz.
De har vigt sina liv åt vågorna
Surfakademin startades 2005 av Jens Holmer och Peter Sahlberg. De båda entreprenörerna träffades på Hawaii 1997 och upptäckte att de hade mer än sina studier gemensamt. Att surfa är inte ett intresse för dessa herrar, det är en livsstil. Efter Hawaii återvände de till Sverige för att arbeta som konsulter inom reklam och PR. Men hela tiden fanns tankar på att starta något tillsammans och sakta men säkert formades idén om Surfakademin.
- Sex veckors ledighet om året att surfa på räckte inte för oss. Vi ville leva med surfkulturen hela tiden, säger Peter Sahlberg Vi funderade på hur vi skulle kunna dela med oss och göra mer av detta. Surfing är fantastiskt läckert och kul, men samtidigt finns det många fällor. Fel surfbräda, fel attityd, fel koder, fel vågor. Vi gjorde alla misstag på Hawaii och insåg att vi skulle kunna hjälpa andra. Det fanns inget liknande skandinaviskt surfcamp när vi drog igång, men vi trodde på idén. Det var naturligtvis nervöst när jag lämnade byrån och vi bara hade två bokningar - men sen gick allt snabbt och första sommaren flöt på bättre än vad vi vågat hoppas på.
Surf mitt i Baskien
Dagens destination är Hendaye som ligger precis på gränsen till Spanien. Floden Bidasoa rinner genom staden och fungerar som gräns mellan länderna. Men huruvida staden är spansk eller fransk kan spela mindre roll. Detta är Baskien och här är man i första hand bask och i andra hand fransman eller spanjor. Alla vägskyltar är skrivna både på franska och på baskiska.
- Vi har inte en fast och bestämd plats dit vi alltid tar med deltagarna. Surfcampet ska inte bara vara en surfskola, det ska vara en totalupplevelse, säger Peter Sahlberg. Vi gör roliga saker ihop med deltagarna, vi gör dagliga roadtrips där vi åker över hela Baskien för att pricka in de bästa vågorna, beroende på tidvatten och liknande. Vi åker helt enkelt dit den bästa surfingen finns. Ibland blir det hela vägen ner till San Sebastian på andra sidan spanska gränsen. Det är roligare både för deltagarna och för oss att få variation. Det blir fjärde sommaren som vi håller surfcampet i Biarritz nu.
Det är ingen slump att just Biarritz är bas för surfcampet. Det var här den europeiska surfkulturen startades. 1957 kom den amerikanska regissören Peter Viertel till Biarritz för att spela in Hemingways ”The sun also rises”. När han såg vågorna rulla in på Côte des Basques skickade han genast efter en surfbräda och gav sig ut i vågorna. Detta inspirerade fler och därmed hare surfingen slagit rot i Europa.
Crashcourse
Väl framme i Hendaye har jag klämt ner mig i en trång våtdräkt och genomgått en snabbkurs i surfingens grunder och säkerhetsförordningar. Min crashcourse i surfing kan börja. Det första fysiska momentet är att lära mig upphopp. Det ska alltså ske från liggande på mage på surfbräden till stående i ett smidigt svanhopp. Landar gör jag naturligtvis i en korrekt, vriden position med böjda knän. Jag är en naturbegåvning. Nej. Det är förbannat jobbigt att iförd en kokhet våtdräkt kasta mig upp och ner och jag fattar inte att det kan vara fysiskt möjligt att hoppa från magen. Men kan de så kan jag. Solen steker och jag vill inget annat än ut i vattnet. Nu får det räcka med torrsim. Peter har tydligen tröttnat han med, så jag får klartecken att fortsätta kursen i vattnet. Jag hade på något sätt föreställt mig att det skulle gå lättare att ta mig upp till stående utan fast mark under fötterna, men tji fick jag och mina visioner om att detta skulle vara lätt som en plätt för mig som är gammal snowboardlärare. Istället fick jag en blixtrande huvudvärk av all ansträngning och kisande mot solen. Efter en total kurstid på 45 minuter släpar jag mig upp på stranden, sliter av mig våtdräkten och somnar av utmattning, utan att ens ha stått upp på brädan en enda sekund.
- Det kan absolut vara en fördel om man kan åka snowboard eller skateboard sedan innan. När man väl kommer upp så har man en bättre balans. En simmare har en fördel som en bättre paddlare och man märker att seglare och vindsurfare kan bedöma vågorna och havet bättre, säger Jens Holmer. Vi brukar skämta om att vi har surfgaranti. Det har aldrig hänt att en deltagare inte har kommit upp minst en gång på fem dagars kurs.
Sista dagen på kursen är det dags för SM, det vill säga Surfakademi Mästerkapen. Då ges stilpoäng för trix, snygga fall och andra specialare. Tävlingen filmas och på kvällen tittar gruppen tillsammans på resultatet av en veckas flitigt surfande.
- Vår vågppedagogik är nog unik och vi kallar den action – reflection – learning´, säger Jens Holmer. Vi filmar och fotograferar deltagarna varje dag och tittar tillsammans på kvällen och ger feedback. Då kan man se själv att ”aha jag ligger ju för långt bak på brädan” eller ”oj vad rakt jag står”. Det är max 20 personer per grupp och det är aldrig fler än fem elever per instruktör. Det är kul när det blir så många och det uppstår otroliga möten. Jag träffade just ett nygift par som träffades hos oss.
Att anta ståndpunkt
När jag vaknar efter 20 minuters oundviklig tvångssömn är huvudvärken mirakulöst borta och ersatt av ett jävlar anamma. Jag och Peter beger oss återigen ut i vattnet. Nu får det vara slut på tramset, nu ska jag bannemig surfa! Jag lägger mig tillrätta och Peter håller koll på vågorna. ”Börja paddla! Paddla! Paddla! Paddla!” skriker han och jag paddlar som jag aldrig paddlat förr. Jag är ett vindkraftverk. Jag är en sköldpadda på uppåttjack. När vågen når fram ger Peter brädan en skjuts framåt och plötsligt står jag där, ovanpå ytan och det är så lätt! Jag har ingen aning om hur jag kom upp, men det var förmodligen inte graciöst. Inget har kvittat mer. Havet har förvandlats till ett fast golv under fötterna och jag glider fram på den beskedliga vågen som för mig hela vägen in till stranden. På videofilmen på kvällen ser jag det sortens leende i mitt ansikte som jag inte sett sedan foton på mig själv som barn: fullkomlig, förbehållslös lycka.