– Du kanske inte tror mig, men jag har surfat alla stränder på den här ön.
Vi tittar ut över Diamond Head och busschauffören Garfield ler i sin blomspräckliga Hawaiiskjorta i storlek 5XL som han fått av turbolaget han jobbar åt. Han är äkta polynesier med allt vad det innebär i både mat- och surfkultur.
– För många ungar här på Hawaii är surfingen viktigare än allt annat och så var det för mig med, men det finns mycket annat som är gott i livet också.
Garfield kränger sina 170 kilo tillbaka upp i bussen och tutar lite lätt för att hans flock skall komma tillbaka in i AC:n. Han lättar ytterligare ett skämt om sin egen vikt och låter turen fortsätta runt O´ahu, Hawaiis huvudö. De nygifta paren nickar och skrattar i takt med bröllopsjubileumsfirande diton när Garfield pekar ut den ena paradisstranden eller djungelsänkan efter den andra.
Runt hela ön ligger det små prickar ute bland vågorna och guppar. Oavsett våghöjd eller bebyggelse kantas kusten av surfare. Stora och små, långa och korta. Tjejer och killar, gamla och unga. På Hawaii föds du med en surfbräda under fötterna på samma sätt som man föds med skidorna på i Tärnaby. Väl tillbaka på Waikiki Beach, som är huvudstaden Honolulus strand, kulminerar surfkulturen. Vågorna är perfekta för surfing och det är nästan så att man undrar om det var det som gjorde att staden anlades just här.
I ena änden av Central Waikiki Beach, som inte oväntat ligger i mitten av den flera kilometer långa stranden, skjuter en pir ut. Här sitter Brian och njuter av kvällssolen. Han är en av alla beachboys som aldrig kunnat släppa livet som kringflackande surfare trots att han passerat 40-strecket. För en bunt dollar ger han privata lektioner i de välfyllda vågorna vid Waikiki och pratar gärna vitt och brett om ”the good old days”. Han påstår sig känna den legendariske Duke Kahanamoku, mannen som uppfann den moderna surfingen och som har världsmästartitlar inom både den sporten och inom simning. Han är större på Hawaii än vad Ingemar Stenmark och Björn Borg tillsammans är i Sverige. Att säga något illa om ”The Duke” är värre än att svära i kyrkan. Naturligtvis ljuger Brian, liksom de flesta andra, om sin relation till legenden, som dog redan1968 och nu står som staty på ett flertal ställen på sin hemmastrand. Men han är en sammansvetsande symbol som alla surfare kan samlas runt.
Jag och Brian tittar ut över vågskummet vid piren och ser killar och tjejer som knappt börjat skolan slänga sig ut bland meterhöga vågor. Vågor som bryskt slår emot den betongbrytare som går längs stora delar av Waikiki Beach och skyddar badgästerna mot allt för häftiga havskrafter. Konstruktionen går under namnet ”The Wall” och anses vara Hawaiis bästa och farligaste ställe för så kallad bodyboarding; surfing liggandes på mage på en liten bräda.
– När ”The Duke” och jag surfade här förr i tiden var vågorna både större och längre bort från muren, säger Brian med ett svårtolkat leende. Det var inte lika trångt heller, men ungarna är duktiga idag så det händer inte så mycket olyckor.
Ute på piren samlas lika många småkillar som förbudsskyltar. Här voltar de ned i det grunda vattnet från träkonstruktioner ett tiotal meter upp och klarar sig från brutna nackar genom att pricka vågtopparna. Här ställer de sig längs vågbrytaren för att låta sig svepas ned från muren då de största vattenmassorna slår emot. Men framförallt är det här som man visar upp sig på alla former av surfbrädor. Här är det de som är skådespelare och havet deras scen. Här är det surfing som är både opera, teater och musikal på samma gång. En känsla av att man inte varit på Hawaii om man inte stått på en bräda kommer krypande och planerna för morgondagen börjar te sig klarare.
Med upphetsningen av att äntligen få ge sig ut bland vågorna som väckarklocka blir morgonen efter en lätt match. En kort busstur till Koko Head tar mig till Hawaiian Surf Adventures kontor. Här har Trace och Lisa Harrington startat O´ahus första surfskola från båt. Det är en ganska smart idé sett till det faktum att surfstränderna är välbefolkade och som nybörjare kan man behöva lite marginal till våggrannen. När den otroligt fula pråmen, som är vår bas för dagen, glider ut genom hamnen är det bara jag och två tjejer från Schweiz respektive Korea som är elever. Två kompisar till värdparet är också på besök från fastlandet och tar skjuts ut till vågorna.
Fullmatade med torrövningar och teori slänger vi oss i vattnet strax bakom ett rev, långt från stranden. Vi kan ge oss på våra livs första vågor utan att någon annan är i närheten. Trace och den assisterande instruktören Joah skjuter fart i våra brädor när vågorna närmar sig, och ropar instruktioner längs vägen.
Fallen ner i det grunda vattnet blir mer och mer sällsynta ju längre lektionen fortgår och ganska snabbt rider vi alla tre hyfsat kontrollerat längs vågorna. Schweiziskan Sari avslöjar att hon tagit en lektion för några dagar sedan och kände sig lite kaxig efter det. Hon gav sig ut bland småkillarna på Waikiki och försökte fånga vågorna där, men kunde konstatera att det krävs mer än en lektion för att kunna kalla sig surfare.
– Man kan ta sina första lektioner på Waikiki, men det är som att lära sig cykla i en BMX-park där kidsen voltar runt dig, säger hon. Där slåss alla om både vågor och den uppmärksamhet du helst inte vill ha.
Vilt påhejade av våra instruktörer gör vi våra sista vågor tills orken tryter och vi får skjuts tillbaka till hamnen.
Den egna erfarenheten av surfing har dock rotat sig hårt och jag tror inte filmen Trace filmade av oss kommer att behövas än på några år för att återkalla minnena. På vägen hem stannar jag åter till vid Diamond Head där busschauffören Garfield försökt övertyga mig om att han surfat. Idag är vindarna hårdare men vågorna mindre, så vindsurfarna är i majoritet. Utsikten är makalös från klippan och det är skönt att kunna slå sig ned i lugn och ro utan en buss som väntar.
Under en palm smälter jag intrycken samtidigt som brädorna målar mönster i det klarblå havet. På O´ahu är det svårt att undgå surfingen, och det finns ingen anledning att försöka. Det gäller att bara låta sig svepas med av vågen oavsett vem man var när man kom hit. Låta Hawaii vara det man hade fördomar eller förväntningar om innan man kom hit och bara hänföras.