Fröken Kajsas känsla för snö

Statistiskt sett bryter jag svanskotan i skidbacken minst en gång per säsong, så sannolikheten är stor för att det kommer att ske i vinter igen. Jag har röntgenplåtar på den lille stackaren hemma, men liksom revbenen så går det knappast att gipsa eller spjäla, det får läka bäst det vill. För er som sluppit undan kan jag meddela att det hugger till som ett glödande spett i ryggraden och att man inte kan gå eller sitta ordentligt på flera dagar.
Puckelpist eller hård manchester i backen har aldrig varit mitt gebit, jag är en hängiven dyrkare av fluffig, orörd pudersnö. Förutom att det är underbart att surfa på så är det snällt och mjukt mot stjärten.
För många år sedan jobbade jag som snowboardlärare i Sölden, Österrike. Den stora skräcken var att eleverna skulle skada sig. En kollega hade en grupp där en kille fick en bräda i huvudet som flådde upp huvudsvålen som ett lock. Han tuppade av och det var blod överallt, men han klarade sig tack och lov. Jag är glad över att jag inte hade några brutna ben – eller svanskotor – på mina pass. Åtminstone inte bland mina adepter. Däremot fick jag en elev i huvudet en gång när han skulle stila och göra en snösprutarinbromsning som tyvärr misslyckades. Denne bakfulle, medelålders holländaren gjorde en kullerbytta och
landade sin stålkant i min skalle. Jag borde väl ha lärt honom bättre, så hade jag sluppit den hjärnskakningen. I övrigt gillar jag
holländare. Jag var annars en bra, men något egoistisk snowboardlärare. Hade det fallit fin nysnö under natten övertygade jag mina stackars elever om att lössnöåkning är lätt som attan och jättekul även för nybörjare. Glatt kastade de sig ut i lössnön för att strax stå på näsan och få snö i alla öppningar i skidkläderna. Sen var det bara att påbörja en plågsam utgrävning från pudret.
En gång hamnade jag i en lavin. Det fanns en bergvägg ovanför Giggijochliften där Söldens rappaste skid-åkare klättrade upp för att sätta ett snyggt spår för resten att beundra. Det hade fallit mycket snö under natten och jag och min kollega hade försett oss med lavinsändare och efter mycket möda och stort besvär tagit oss upp till toppen. Det fanns ett rejält häng på bergskammen och när jag hoppade ut rasade rasket. Det blev inget snyggt spår att skryta om, jag fick åka kana med lavinen ett par hundra meter och när den väl satt sig vågade jag knappt röra mig. Vad göra? Jag tog till en livlina. Försiktigt halade jag upp mobilen och ringde en vän.
Tro nu inte att jag har kommit på kant med vintern för de skador den åsamkat mig genom åren. Längtan efter skidbacken brukar göra sig påmind någon gång strax efter midsommar. Allt är glömt och förlåtet.