Ett surt möte med en haj
”Man ska äta för att leva, inte leva för att äta.” Så stod det på en broderad väggbonad ovanför min mormors kökssoffa under 80-talet och under denna satt vi kusiner och väntade andaktsfullt på att mormor skulle steka klart sin exotiska specialare – plättar med lönnsirap. Lönnsirap importerad från ”Amerikat”, vilket kändes otroligt spännande och internationellt. Särskilt i ett kök på landet under en broderad väggbonad.
”Maten” är en av de vanligaste anledningar som folk uppger till varför de vill resa utomlands. En stor del är att uppleva den genuina smaken av den mat som lagas på plats i det land som den härstammar ifrån. Jag är uppvuxen i Sunne, Värmland och det mest exotiska vi hade i restaurangväg var den lokala pizzerian. Sen öppnade en kinakrog och folk köade. När jag som tioåring åkte med pappa till London och för första gången smakade mint chocolate chip ice cream blev jag nästan förbannad över att det enda jag haft tillgång till hemma var tvålitersförpackningen ”Big Pack” från GB med glass i tre smaker.
En stor händelse var sensationen tacos. Mexikansk mat! Vi lyxade på helgen med fantastiska hårda tacosskal, salsa och guacamole och föga visste vi då om att texmex från Ica inte kommer från Mexiko utan från Texas. Sen flyttade jag till Kalifornien och kom plötsligt i kontakt med ”riktig” mexikansk mat, lagad av immigranter från Mexiko. Sonora burrito på restaurangen El Torritos blev min absoluta favoriträtt i nio år (sen tog de bort den från menyn, grr) så när jag åkte till Mexiko för att göra reportaget som du hittar på sidorna 46–61, så var maten något som jag såg mycket fram emot. Jag fastnade snart för Acapulcospecialiteten pozole, som kan kallas en motsvarighet till vår svenska ärtsoppa. Pozole äts liksom ärtsoppan på torsdagar och rätterna påminner om varandra till utseendet, men där tar också likheterna slut. Pozole är gjord på svullen majs med kycklingbitar och till detta har man gul lök, rivna rädisor och en rejäl nypa chili. En mindre lyckad erfarenhet var mitt möte med en haj. Rätten hette baby shark burrito och är egentligen ingenting jag vill skriva hem om. Det smakade surt och vred tag bakom tungan som ett torrt vin. Men jag fick i alla fall mitt lystmäte mättat vad gäller burritos, enchiladas och quesadillas.
Så här i efterhand, när längtan blir för stor, tröstar jag mig med texmex från Ica, dränker köttfärssåsen i Tabasco från USA och försöker känna smaken av Mexiko samtidigt som jag funderar på om man inte numera kan kalla tacos för svensk retro och bjuda vänner på tex-mex utan att skämtsamt erkänna vilket svenssonkäk som vankas.
För att knyta åter till morföräldrarnas väggbonad så finns det väl ett sunt mått av lagom-tänkande i detta, (som visserligen rimmar dåligt med frosseri i plättar med lönnsirap) särskilt när sjukdomar orsakade av fetma och överkonsumtion är ett större hot mot den svenska folkhälsan än svält. På resande fot däremot, vill jag ändå uppmana alla att prova nya rätter. Det är en del av resan. Även om det smakar haj.