Namn: Jovan Radomir
Bor i: Stockholm
Yrke: Programledare
Passion: Hårdrock och golf
Hur mycket reser du?
Jag reser massor i jobbet, både utomlands och inom Sverige. Nu har jag arbetat mycket med Melodifestivalen och varit på resande fot så gott som varje helg. Annars snittar jag ungefär åtta resor per år.
Har du någon favoritplats dit du återvänder?
Jag reser inte så. Jag försöker åka till nya ställen, jag gillar inte att fastna i gamla spår. Jag vill hela tiden ha en ny utmaning, uppleva något nytt och smaka på nytt. Senast var jag i Belgrad med jobbet och spelade in ett reportage med Kristian Luuk som visades i Melodifestivalen som ett humoristiskt litet nedslag i värdstaden. Jag gillar pulsen i staden väldigt mycket, jag pratar språket och jag känner mig hemma där. Människorna har ett väldigt trevligt sätt att umgås utanför hemmet. Man träffas i barer, på caféer och tar promenader.
Vilken är den häftigaste resa du gjort?
Den absolut bästa resan jag gjort måste ha varit Galapagosöarna för fyra år sedan. Det var fantastiskt att uppleva, det känns som naturens sista, orörda utpost. Djurlivet är fascinerande och om man är ute och till exempel träffar på en fågel på vägen, så reagerar den inte alls som man är van. Den fattar inte att den ska vara rädd för människan, utan står kvar så man själv får väja istället. Det är kul. Jag dök en del där också och det finns verkligen något magiskt med att besöka sådana här mytomspunna platser som så många drömmer om men som få faktiskt kommer att besöka i verkligenheten.
Hongkong är en annan höjdarresa. Jag var där i vintras och det var ju helt underbart! Vi besökte en riktigt häftig bar, Feather Boa, som är ett sådant ställe som man inte hittar om man inte redan känner till det. Det finns ingen skylt utanför, man kliver in bakom ett jättedraperi och där öppnar sig en enorm våning som är inredd som en dekadent 20-talssalong i Paris. Drinken som gällde var strawberry daiquiri och den drack man ur kylda chokladdoppade glas. Men Hongkong är över huvud taget en riktigt häftig stad med en skön mix av Asien och västerlandet.
Har du spetsat in dig på något drömresmål? Vilken sorts resenär är du?
Jag är lite inne på Amazonas, jag har rest en del i Sydamerika genom mitt arbete med Världens Barn och Brasilien lockar. Men när det gäller resor är jag den totala allätaren. Ibland vill jag bara kasta mig iväg på någon cocktailresa, lapa sol och dricka drinkar. I jobbet åker jag till tuffare ställen med hårda förhållanden för att hjälpa barn. För min del är det tvära kast och jag har inga speciella krav på boende eller komfort. Jag är mer en upplevelsejunkie. Jag kan vara lika glad i en hydda i Afrika som på ett femstjärnigt hotell i New York. Jag måste absolut inte ha lyx för att resan ska vara fullkomlig. Däremot kan jag inte planera en semester. Inte en chans att jag skulle boka en Thailandsresa ett år i förväg, jag vet ju inte ens vad jag gör om ett år! Jag tycker att charmen i resandet är att vara spontan och flexibel. Plötsligt vill jag bara bort, kollar vad som finns och om jag kan ta ledigt och sen kör jag på det. Vad jag inte gillar är att besöka ställen där turismen tagit över för hårt. Det lockar mig inte alls att åka på charter till ett ställe där de har menyer på svenska.
Vilket är ditt värsta reseminne?
Det här var väl mest komiskt egentligen, men jag minns när vi skulle lämna Kamerun med filmteamet. Vi kom till flygplatsen och upptäcker att den är helt tom. Vi tittar efter på biljetterna om vi tagit fel på tid och datum, men allt stämde. Efter lite om och men får vi reda på att flyget är inställt och att det kanske skulle gå ett på kvällen. Vi hade ju tider att passa men fick snällt åka tillbaka till hotellet och vänta. När vi kommer tillbaka till flygplatsen på kvällen är avgångshallen proppfull med människor och totalt kaosartat. Vi lyckas bana oss fram och genom alla kontroller och när vi får syn på planet så kunde vi inte låta bli att le. På bakdelen av planet stod det ”West Africa Airlines” och på främre delen ”Serbien Montenegro”. På besättningens uniformer stod det ”Yugoslavian Airlines”. Jag frågade varför planet inte hade flugit tidigare på dagen. ”Det var ingen som hade satt in pengar på kontot. Inga pengar, ingen avgång.” sa killen, och det säger ganska mycket om hur man resonerar över lag där.
Värsta minnet måste nog bli när jag åkte på någon slags magsjuka i Afrika. Jag var helt utslagen och blev tvungen att få behandling på plats. En civilklädd läkare gav mig en mängd olika mediciner och sprutor. Jag hade naturligtvis ingen aning om vad de innehöll och jag vill inte veta det heller. Men det funkade. Jag gick från att vara helt borta till att må hyfsat bra på en dag. I efterhand är det många som har frågat hur jag vågade gå med på att peta i mig helt okända preparat, men just då var jag beredd att ta vad som helst för att bli bra. Och det blev jag ju.
Vilken är den största semestermarodören?
Det värsta jag vet är charterturister som tar en gin&tonic på flyget klockan nio på morgonen bara för att det råkar vara gratis. Vem gör det hemma? Ens på semestern? Nej just det - ingen. Sen tvingas man sitta och lyssna på deras babbel hela morgonen. Värst är de som beställer två på en gång.