Läs om resan då han adoptera sin dotter och hur det var att vara på plats i Khao Lak bara några dagar efter vågen.
Namn: Bengt Magnusson
Gör: Journalist och programledare
Reser inte utan: En bra bok
Nästa resa går till: Luleå
Du reser mycket i jobbet, reser du på fritiden också?
Nej, jag får det jag behöver i samband med Faddergalan. Visst blir det en weekendresa i någon storstad och en solresa på vintern då och då men inte mycket mer än så. Mitt i vintern drar jag gärna till Kanarieöarna. Där behärskar jag språket och det är dessutom relativt nära. Några egentliga smultronställen har jag inte – nya, roliga ställen är pluset med att resa.
Genom ditt arbete har du fått besöka många fattiga länder, hur är det att göra sådana resor?
Fantastiskt. I och med att jag reser med människor som har förankring till platsen så får man en social inträdesbiljett till kulturen och människorna. Utan arbetet tror jag till exempel aldrig att jag hade fått chansen att sitta i en mörk hydda i en malawisk by och diskuterat med äldrerådet om tillåtelse att få filma i deras by.
Hur har de resorna påverkat dig?
Jag har blivit mer medveten om hur privilegierade vi är i det här landet och att människor världen över är rätt lika. Vi har alla samma önskan om ett bättre liv, fast på olika nivåer. I fattigare länder strävar de efter saker som är självklara och banala i vårt samhälle. Jag ringde till exempel min fastighetsskötare igår och bad honom att fixa badkarskranen. Helt plötsligt har jag rent vatten att bada i, vilket är en oerhörd lyx globalt sett.
Vad är det roligaste du varit med om på resande fot?
Det var för 25 år sedan när jag och min hustru åkte till Indonesien för att adoptera vår dotter. Det kanske inte är den resa jag lärde mig mest på, men det är helt klart den resa som har gett mig mest här i livet.
Finns det någon resa du minns speciellt mycket?
Jag var i Colombia och besökte en stad som heter Cartagena. Det är den vackraste stad jag någonsin har sett. Staden fungerade en gång i tiden som inkörsport till hela Sydamerika och den har bevarat mycket från kolonialtiden. Människor som bor där är otroligt stolta över sin stad och man kan verkligen känna av de historiska vindslagen. Samtidigt är platsen oerhört paradoxal. En 15 minuters bilfärd från stadskärnan ligger en stadsdel som heter Nelson Mandela där över en kvarts miljon flyktingar sökt skydd undan det brutala inbördeskriget. För att överleva har de flyttat in hos någon släkting, eller lagt beslag på en bit mark där de byggt en kåk eller ett litet skjul. De lever under ständig skräck för de våldsamma ungdomsgängen och den privata polisstyrkan, som agerar renhållningsarbetare och mördar människor när så behövs.
Vad är det värsta du varit med om under dina resor?
Värst var det när vi skulle göra ett reportage i Thailand efter tsunamikatstrofen. Vi var på plats i Khao Lak bara några dagar efter vågen och direkt gjorde sig ett gammalt doftminne från Rwanda påmint. Först kunde jag inte komma på vad det var, men så insåg jag att det var lukten av död. Kroppar låg i travar utanför de buddhistiska templen och de hade kört fram kylvagnar för att ta hand om alla lik. När vi var där hittade de fortfarande människor i kaoset som vågen lämnat bakom sig och jag fick se hur de drog fram en kvinna ur lermassorna.